Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

Barn hörrni.

Mitt livs viktigaste blogginlägg. Min passion, min mening, min uppgift, mitt kall, mitt mål.

 

Sedan jag själv blev medveten om vad ett barn och en bebis var har det alltid varit det/dem som ligger mig varmast om hjärtat. Ett intresse skulle man kunna säga som aldrig har gett med sig. När jag var fem hade jag redan bestämt att jag skulle jobba på "dagis". Ja det hette så när jag var fem. En annan framtidsdröm var att hjälpa gamla tanter över gatan. Som yrke. Det är sant. Dessutom var mitt stjärntecken "sjöjungfru", jag var väldigt stolt över det och sjukt besviken när jag insåg att det hette jungfru och inte sjöjungfru. Men det sistnämnda är bara en parentes och har ingenting med någonting att göra. 

 

Jag är född halvsent 80-tal och uppfostrad av två fantastiska föräldrar men i ett samhälle av förutbestämda normer och regler gällande barn. Jag ska förklara mer om det, men inte så djupt. Min uppfostran alltså, sedan ska det grävas.

 

Pojkar var för det mesta pojkar, jag var säker på att pojkar var bråkiga till sin natur, gillade pickadollekar, turtles och fotboll. Jag visste exakt vad en killfärg var och en sak killar absolut inte gillade var tjejbaciller. Det kunde de få om de rörde en tjej eller en sak som en tjej lekt med. Killbaciller fanns också men de var inte riktigt lika farliga. 

 

I skolan om något blev smutsigt kunde jag höra: Ta du med den hem till mamma så hon får tvätta den. Om man var lite ruffsig i håret men faktiskt hade det uppsatt kunde en kommentar komma flygande såsom "Är det pappa som fixat håret idag?"

 

Mammamat var hemlagade köttbullar med egengjord sås och kokt potatis för de flesta ungar. Pappamat var kokt korv med bröd. Inte för att papporna inte kunde laga mat. Det är väl klart de kunde men de kanske inte förväntades vara kockar i köket. Det var förvånande om en farsgubbe lagade något mer exotiskt än fiskpinnar. Skitsamma.

 

Nog vet väl alla att världen i alla tider varit ojämställd och att kvinnor varit förtryckta så långt tillbaka vi kan se. Nu dock, 2014 försöker vi så gott vi kan att knytnäva oss fram i lilla Sverige för att känna och visa att vi har samma rättigheter. "Girl power" har till och med hunnit bli ett gammalt uttryck även om vi ännu använder det. Tjejer är nog lite tuffare idag än förr, eller har vi bara ändrat attityd om vad som är tufft?

 

Hen-debatten tänker jag inte ge mig in i, jag kallar inte min son hen men jag skulle gärna använda ordet då jag talar om en person en inte vet könet på, alltifrån en bebis i magen eller när man skriver en text om något som endast är ett exempel. T.ex. "När min Loke börjar skolan så vill jag att läraren ser honom för sin person och att hen lär honom att tänka och analysera." Fattar ni?

 

När jag var 19 år började jag jobba på förskola första gången. Och det var egentligen då jag presenterades för genustänkandet. På riktigt med fakta och böcker och vardagliga exempel. Jag blev medveten om hur jag pratade med barn, dels att jag sa olika saker till dem beroende på om de var pojkar eller flickor och faktiskt erbjöd dem olika saker då jag "redan visste" vad pojkar och flickor tycker om. "Pojkar gillar bollar" "Flickor gillar böcker." Genast märkte jag att det där stämde ju inte alls. Våra ettåringar följde inga sådana mönster. Jag hade en liten kille som var oerhört intresserad av flygplan. Bollar? Kul att kasta tycktes det men det var lika roligt att kasta en spade eller sandform eller en krita. Det verkade inte sitta i bollen. För just den pojken. Han var också enormt intresserad av bilderböcker. Och?

 

Många av flickorna var traditionellt gulligt klädda i volanger och små hårband och spännen. Pojkarna var många gånger enormt nyfikna på just hårspännena och när de erbjöds ett var deras dag gjord. En liten pojke med två systrar älskade nagellack och hade olika från vecka till vecka. Andra föräldrar fnissade lite och undrade om han kanske skulle "spela för det andra laget" när han blev äldre. 

 

Några år senare hade jag en liten 1,5-åring som var helt galen i att klä på sig kjolar och klänningar för att sedan dansa till musik. Vi hade det som en egen punkt på utvecklingssamtalet då pappan var oerhört bekymrad över detta. Egentligen inte så mycket att hans son bar klänning men han var ordentligt orolig att pojken skulle bli retad i framtiden. Och här dyker första dilemmat upp: 

 

Om vi alla rättar in barnen i ledet för att vi är rädda för att det annars ska göra dem illa i framtiden så lär vi dem vad som är norm och vad vi förväntar oss av dem, vi skiter i deras intresse här och nu av rädsla för framtiden. Ingen vill utsätta sitt barn för utanförskap och att vara annorlunda är läskigt, så länge man inte får ordentlig cred för att man är det och anses "cool" just därför, för att man sticker ut för sakens skull. 

 

Jag minns en upprörd mamma för några år sedan. Det var höst och hon ville köpa röda fodrade galonbyxor till sin dotter. Hon gick till H&M och hittade ett par röda med blommigt bomullsfoder. Fina som bara den och hon var på väg till kassan då hon såg ett par likadana fast blå på pojkavdelningen. Hon tog en närmare titt och upptäckte att ja, de var ockå fodrade, fast med mjuk, tjock fleece istället. Förstår ni vart jag försöker komma? 

 

Jo, om vi bryter ner detta exempel i mindre delar så talar skillnaden om för oss att för pojkar handlar det som det borde om att vara mer praktiskt, med värmande fleece medan för flickor som förmodligen är ute lika mycket och lika länge som pojkarna är det viktigare att det är sött och fint än praktiskt. Många skulle säkert säga att det nog bara var en slump och kanske till och med tillverkarna inte tänkte på det. Men det är just det som är farligt. Vi måste tänka på vad som händer när pojkar och flickor erbjuds olika. 

 

Vad förväntas då traditionellt av flickor och pojkar?

Jag raddar upp det lite enkelt för såhär har jag förstått det:

 

Flickor:

Vara söt, flickig

Omhändertagande/ömsint

Hålla känslorna i schack

Tycka om lugna aktiviteter

Ha intressen som dans eller gymnastik

Okej att gråta och gnäller en flicka är det ju just för att hon är flicka, flickor gnäller.

Leka tillsammans med andra

Flickor är ofta rädda för saker, alltifrån småkryp till läskiga filmer eller män.

Oskuldsfulla

 

Pojkar:

 

Vara starka och tuffa

Inte gnälla

Inte gråta eller på något sätt visa svagheter

Vara självständiga och oeberoende av andra

Gilla fart och fläkt

Sportintresserade och gärna utöva någon sport själva

Orädda

Framåt, självsäkra

Synas och höras 

Senare i livet ta för sig sexuellt

 

Finns tusen miljoner saker tll men det där får duga för nu. 

 

Jag visste inte om jag väntade en son eller dotter men oavsett ville jag hjälpa den lilla personen att bli en omtänksam, trygg och givmild en som accepterar och förstår olikheter. Så förstå mig rätt, olikheter är bra men inte påprackade sådana. Jag vill att han tycker om sig själv utan hybris och bidrar till andras välmående.

 

Jag vill att Loke väljer att göra saker som berikar hans liv, inte saker han förväntas göra. Att han tar hand om sina relationer och lyssnar på andra för att själv utvecklas men i grunden hela tiden känna att han är bra precis som han är, även om andra menar annorlunda. 

 

 

Så nu till kärnan och orsaken till detta inlägg. 

 

Varför klär jag min son i rosa, blommigt samt andra traditionella flickkläder?

Det enkla svaret är för att jag vill motverka de annars traditionella förväntingarna på honom. Jag vill med tiden få honom att känna att han får vara precis hur han vill och genom att erbjuda honom alla färger på så vis introducera hela skalan för honom. När han sedan kan uttrycka sin vilja så kommer jag lyssna på honom men detta är inte heller helt enkelt.

 

Damon och jag pratade om detta igår. Vi tycker han är fin i sina rosa byxor och för oss spelar det egentligen ingen roll vad han är klädd i, ungen är 3 månader och det viktigaste för oss är att det är skönt och praktiskt. Men vi vill också tänka för framtiden och därför har vi valt att göra på det här viset. Hur svårt detta är i ett land som Australien har ni nog ingen aning om och jag är själv livrädd för att jag ska råka uttrycka mina åsikter genom mitt barn. Hade inte varit rädd på samma sätt i Sverige. 

 

Tänk er att vår son är trygg och bekväm i att bära alla färger men som alla andra säkert har sina favoriter. Han börjar förskola här i Aussie, eller går på kalas för all del och väljer sin favvotröja med låt säga ett solrostryck på. Så kliver han in i rummet och möter alla andra barn som stirrar på honom och talar om att han bär en flicktröja. Hur förklarar man för låt säga en femåring att ett sådant uttalande också är förödmjukande mot flickor, att vad skulle det vara för fel med att bära en såkallad flicktröja? Säg mig det. Och vad svarar vi utan att behöva visa ett inlägg som detta när andra föräldrar frågar varför vi medvetet gör det så svårt för vår son?

 

Hade jag i hjärtat känt att kläderna inte spelade någon roll, att det inte påverkade någonting så hade jag säkert också klätt honom mer traditionellt grabbigt men alldeles säkert ska jag säga er, köpt ett par knallrosa brallor, för att jag tycker det är fränt. På både honom som pojke eller om han varit flicka. I grunden tycker jag att flickor ska få vara hur rosa de vill och pojkar leka Batman hur mycket de vill och vice versa men jag ställer mig tveksam till i hur många fall det är heltigenom självvalt. Som med mig och att raka benen. Idag VILL jag raka benen. Men jag VET att det inlärt att vilja det och att det legat som en förväntan på mig. Om jag var den sista människan på jorden kan jag lova er att jag inte skulle raka en fläck på min kropp.

 

Hur förklarar man så att folk förstår ovikten av om man som barn är pojke eller flicka? Man är ju det ena eller det andra men varför ska det vara så viktigt? Enda orsakerna till att vi har vårt kön har ju med fortplantning och att kissa att göra. Varför ska det blandas med lek och intressen? Kan någon säga mig det? Den dagen jag förstår det, då lägger jag ner mina vapen och kanske t.o.m. Lokes rosa byxor. 

 

Tack för mig och på återseende. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ju redan ventilerat lite tankar i kommentarsfältet på din fb-status. Intressant att höra dina tankar och jag håller med till viss del. Måste faktiskt säga att jag känner mig stolt över att inte känna igen rollfördelningen mellan föräldrar som du beskriver, så är inte jag uppvuxen. Om det var genomtänkt jämställdhet eller inte vet jag inte. Jag önskar att det inte var skillnad på passform och tyg i barnkläder, tyvärr verkar inte kläder för flickebarn vara tänkte att klättra i träd i eller leka grovmotoriska lekar i. Stuprörsjeans på en 2-åring är ju helt värdelöst! Varför kan inte plaggen bara finnas i olika färger utan att vara könsstereotypa och olika i kvalitén? Nu ska jag göra en generalisering: utomhus på jobbet leker flickorna helst i sandlådan och bakar eller leker affär i lekstugan. Pojkarna cyklar och leker Star Wars tills svetten rinner,leka krig är inte tillåtet eftersom det gärna slutar med våld och gråt. Borde det då inte vara flickornas regnbyxor som är fodrade med fleece eftersom de leker mer stillasittande? Ibland är jag en elak pedagog och bestämmer att under en förmiddag får bara barn som inte brukar cykla göra det eller bara barn som inte brukar vara i lekstugan vara det, för att hjälpa barnen att hitta andra lekar och kanske nya kompisar. Nästan alltid hittar vi tillsammans något nytt roligt att göra. När jag sätter upp håret på flickor med långa luggar kommer det alltid nån kille som också vill ha tofs och visst får de det! Utklädningslådan är populärast bland pojkarna som frossar i klackskor och klänningar. Vid närmare eftertanke upplever jag det svårare att få flickorna att leka med "killgrejer" och ha grabbiga kläder än tvärtom med killarna. Äh, nu blev det en novell här men det här ämnet är så svårt och provocerande!

Jag håller verkligen med i din text Jessica, du skrev så bra på facebook: att vara olika är fantastiskt, men att inte vara jämställda är förfärligt. Varför ge våra barn ett alternativ när vi istället kan erbjuda dem flera valmöjligheter, att välja själva, att bli starka och trygga individer? För mig är det otroligt viktigt, vare sig jag får en kille eller tjej, att de erbjuds flera alternativ. Jag känner flera killar som inte känner sig bekväma att tala om sina känslor, att krama sina vänner, eller att visa sig sårbara. Det är inte lätt att tvingas in i en machoroll som man, och jag tror, precis som du, att det sker väldigt tidigt. På samma sätt påverkas unga flickor av de förväntningar som finns på dom, att de ska bete sig på ett visst sätt.

Min mamma, ja du känner ju henne, berättade för mig att när jag var liten hade jag blont, lockigt hår, sådana där riktigt doock-liknande korkskruvar. Alla som mötte mig lade huvudet på sned och höjde rösten en aning "ååååh vilken söööööööt liiiiten fliiiicka" och allt jag fick höra var komplimanger (söt, vacker, fin) i en pipig röst. Hon fick nog och klippte av allt mitt hår och helt plötsligt ändrades både tonläge och ord - precis som du beskriver om Lokes kläder. Naturligtvis är det inte fel att ge en komplimang, men vi kan ju fråga oss själva hur små flickor och unga tjejer påverkas av att deras utseende ständigt värderas och kommenteras? Istället för att få bekräftelse för att vi är starka och smarta belönas flickor med uppmärksamhet för att de är söta och vackra.

Jag tror, verkligen, att många som motsätter sig det här resonemanget tror att det handlar om det biologiska könet snarare än könsROLLER. Jag är en kvinna, ja, men varför betyder det att jag måste begränsas till kvinnoROLLEN? Om jag fick en son, ja han skulle troligtvis ha en snopp, men varför betyder det att han måste passa in i (vad jag anser vara) en destruktiv mansROLL? Här finns en bra bloggtext om detta: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html

Och för att fortsätta länka så finns här en otroligt rörande video om mansrollen: https://www.youtube.com/watch?v=hc45-ptHMxo

Och för att avsluta; rosa blev inte en "tjejfärg" förrän kring sekelskiftet 1900. Under 1700-talet i Sverige var rosa förknippat med manlighet, gärna tillsammans med spets och smycken. Hertig Fredrik Adolf bär här en rosa dräkt med brodyr och utsmyckningar, och han ansågs vara en av Europas vackraste prinsar under 1700-talet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Adolf,_hertig_av_%C3%96sterg%C3%B6tland Hur skulle en sådan klädsel uppfattas idag? Tja, ganska "fjompig" misstänker jag.

Jag tror inte att tjejer är genetiskt programmerade att gilla rosa, glitter och volanger, för under 1700-talet var ju detta manliga attribut? Så visst, det sitter inte i kläderna eller i själva färgen rosa, det sitter i de associationer som kopplas till vissa färger och viss klädsel. Och framförallt sitter det väl i vuxnas bemötande? Det tror jag i alla fall.

Det blev ett långt inlägg! Tar gärna del av andras tankar kring dessa frågor, och lovar att ha ett öppet sinne!

Kram på dig Jessica!

PS. Jag kanske är en av dom få dom som faktiskt förstår (eller jag kan iaf gissa) hur tufft detta kan vara i Australien.

Men du! i all hast glömde jag ju kommentera ditt underbara val av framtida yrke som fem-åring. Hjälpa tanter över vägen!! Så himla fint! Själv ville jag läsa in sagor på band samt tvätta oljeskadade fåglar. Vilka karriärer! Kram!

Hej!

Jag växte upp med en mamma som i början var dagmamma tills jag var 4 år, sen var hon hemmafru tills jag var 8 år. Även om hon var hemma så har pappa tagit häften av all föräldraledighet och anledningen till att hon varit dagmamma var för att min pappa var civilingenjör och min mamma var lärare, dvs pappa kunde inte vara dagpappa men mamma kunde. Anledningen till att min mamma var hemmafru var att vi bodde i USA där bara pappa hade arbetstillstånd, hon fick alltså inte jobba. Även om min mamma var hemma så har jag inget minne av att hon har gjort mer i hemmet. Hemlagat mat stod min pappa för. När det var korv och makaroner så var det mamma som hade gjort middag. Min pappa är den som har gjort mest med oss gällande: leka, utflykter osv även om mamma också gjorde det ibland såklart.

JAg lekte med killar roch tjejer i skolan. Jag tyckte det var spännande med smink och sminkade mig ibland (i 6:an fick jag sminka mig med mascara på fredagar). Jag började raka benen och noppa ögonbrynen i nian (nu gör jag det är jag orkar hahaha. jag är så äcklig haha). Jag började använda stringtrosor i nian. Jag började använda push up efter att jag hade fått barn. När jag var liten var mina favoritleksaker: bilar, tågbana, radiostyrd bil, lego och barbies. Jag sket fullständigt i vad jag hade på mig. På lågstadiet hade jag på mig exakt samma kläder som mina småsystrar fast i en större storlek (vi kläddes alltid likadana). På mellanstadiet hade jag på mig kill-kläder (som jag valt). På högstadiet och gymnasiet hade jag på mig tjejkläder eller mjukiskläder. Jag var inte speciellt utseendefixerad då heller. Jag ville bli stuntman eller operasångerska när jag var liten. Jag gick på bandy, fotboll, simhopp, djurklubb, dans, tennis och teater.
När jag klädde ut mig som liten klädde jag antingen ut mig till prinsessa eller till min pappa (kostym). Jag har alltid haft kort hår för att det varit mest praktiskt (för jag har som sagt aldrig varit utseendefixerad).
Mina föräldrar gav mig ENORMT mycket självförtroende. Jag trodde hela min uppväxt att jag var vackrast och bäst i världen. JAg tror det fortfarande hahaha.

I min "hela" familj (alltså mamma och pappas gemensamma barn) är vi 3 tjejer och en kille. Min lillebror gick konstant runt med högklackade skor, klänning, massa pärlor och smink (som han själv eller vi klätt honom i). Jag har inte märkt av att mina föräldrar har behandlat oss på något sett olika. Jag har heller inget minne av att jag har begränsats för något för att jag varit tjej. Jag har fortfarande aldrig begränsats för att jag varit tjej. Jag tror aldrig att jag kommer att begränsas för att jag är tjej. Jag är tjej helt enkelt. So what?

Men det är klart att tjejer och killar är olika (kort exempel: http://www.brainfitnessforlife.com/9-differences-between-the-male-and-female-brain/) . det kommer vi aldrig ifrån. Sen om vi begränsas pga våra kön, ja det är ju fel, men jag är kanske naiv som inte ser mig som ett offer för mitt kön (precis som killar är offer för sitt kön).

Jag är emot könskvotering (bästa person ska få jobbet som utlyses tex), emot att vissa killar ska ta hormoner för att kunna amma sitt barn (WTF?! DU ÄR INTE EN TJEJ!), emot att föräldrapenning ska delas lika (jag tycker varje familj får bestämma själva hur de ska göra) osv. Vidare tycker jag (alla får göra som de vill men jag, personligen för egen del tycker detta) att kvinnor ska vara hemma mer i början än män vid föräldraledighet då kvinnor HAR ett starkare band till sina barn iom att barnet har varit en del av kvinnan samt att kvinnan har för fan varit gravid och fött ett barn och förtjänar att vara ledig från jobb pga medicinska skäl (föräldraledigheten borde dock vara pensionsgrundad) och att kvinnor ska få underhåll av sina män vid skilsmässa om hon har arbetat deltid eller varit hemmafru vid äktenskapet (då hon under tiden har förlorad karriärsteg och pensionspengar. Fattar inte hur sverige som ska vara såå jämställd är ett av de få länderna som inte har det så!). Jag gillar även till viss del gentleman-delen som jämställdheten