Luppans

En gång har det hänt att någon sagt att jag är ytlig. EN gång men det är fan en gång för mycket. Inte så att jag är arg, nejdå, för han har rätt. På ytan är jag rätt ytlig, hehe, men på insidan kunde jag inte bry mig mindre. Om yta alltså. Något viktigt hände för inte länge sedan. Jätteviktigt. Jag och Damon blev osams och det eskalerade. Hans syster fick sig en rejäl avhyvling av mig för att jag var så sönder och det som varit så fint blev till en söndersmulad bränd pannkaka. 

 

Föranledningen till vår argumentation ligger i att jag inte landat i denna nation ännu. Att jag är svensk spelar SÅ stor roll. Folk här, särskilt där jag jobbar har en tro om att Australien är det bästa landet i världen att bo i. Är man blind och inte vet något annat är jag beredd att hålla med. Då ser man inte klyftorna, ohälsan eller ojämställdheten. De tror att jag kommit hit för att få ett bättre liv, en chans till välfärd. Men så tror de också att jag är från Switzerland. Inget ont om Switzerland, jag vet ungefär lika lite om Schweiz som australiensarna vet om Sverige. Men det var just det, de vet inget om Sverige. Helt okej. Men jag kom inte hit för välfärden. Där har de fel.

 

Jag kom hit för mitt hjärta Damon.

 

I alla fall, att inte ha ett heltidsjobb, att inte få påverka och utveckla barns välfärd har en negativ inverkan på mig. Att se de små liven bli utskällda för att de kissar på sig, eller tar för mycket papper när de ska torka sig, att bli uppryckta i en arm när de ligger och sover för att det är dags att vakna, gör ont i mig. 

 

Att kvinnor pratar med barbieröster (det betyder tillgjorda, ljusa röster) och drar fingrarna igenom håret var tioende sekund stör mig. Det gör det. Att tanten på tivoli bara håller fram de rosa ballongerna till flickan som ska få köpa en stör mig. Att en pappa säger till sin treåriga son som ramlar "Up you get, you're a big brave boy, we don't cry." svider som fan. Att jag sett min pressade Damon fälla en tår en gång under våra dryga två år tillsammans bekymrar mig. Att männen står vid grillen och kvinnorna dukar av tråkar ut mig. Att Fars dag firades i parken med öl i var hand och en unge i andra tröttar mig också. Det finns inget alternativ och det är det tråkiga, inte ölen i sig. 

 

Men jag är också stereotyp. Jag filmar mig själv på instagram, tar miljoner bilder på mig själv och förklarar det med att jag gillar ju att se bilder på andra och är inte så intresserad av frukostbilder eller vinglas upptryckta i linsen. Jag är ganska intresserad av mig själv, mycket för att jag känner att jag är den enda människan i världen jag verkligen kan inspirera och påverka. 

 

Men så sa en klok man jag tycker mycket om att jag är osäker när det kommer till min yta. Och han har jävligt rätt. Han sa de gulliga orden att det behövs inte när man är bäst. Han är nog den enda i världen som tycker att jag är så bra. Bäst. 

 

Jag tycker ytliga männiksor är trista. Folk som bara är sin fasad. Men just därför är jag inte så orolig för mig själv, för jag tycker jag är mer än min fasad. Men:

 

Jag skräms av den ibland, min fasad. Att jag är så lik andra och att jag dragits med i ytlighetens ström. Varför blev skönhet så viktig för mig? Varför söker just jag bekräftelse utifrån?

 

Det finns en förklaring men den gör ont. Från jag var 16-19 var det en person jag älskar (ingen pojkvän) som varje dag sa till mig att jag var ful och äcklig. Att ingen ville vara vän med mig för jag var så knäpp och att ingen kille nånsin skulle vilja ha mig. Varje dag. Först var jag stark och tänkte att hon vet inte bättre, jag vet inte varför hon säger sådär men hon har fel. Jag är inte ful och äcklig. Men successivt och dess mer ensam jag blev ju mer trodde jag på orden. Jag var nog ett miffo, inte värd vare sig vän eller pojkvän.

 

Jag tyckte jag var stark som vid 15 års ålder valde bort hela min vänkrets för att jag inte mådde bra av dem. Men med orden att jag var ful och äcklig såg jag det mer som att de lämnade mig än att jag lämnade dem. 

 

Jag var så liten och svag efter gymnasiet att jag inte vågade vara med någon annan än mig själv. Jag "visste" att alla andra tyckte jag var knäpp. Konstig. Annorlunda. Jag ville alltid bevisa att jag inte var det. Men gav förmodligen ett ännu mera osäkert intryck.

 

Alla bilder jag har på mig själv och dagligen tar är som ett efterresultat av den där svåra tiden, som för att påminna mig om att jag inte är ful och annorlunda, som en försäkran om just det. Att jag är fin och unik.

 

Men den tiden hänger kvar och det tar år att bli av med den känslan. I huvudet ekar fortfarande ful och äcklig. Jag ser inte min kropp med rätta ögon, vet att den nog är okej som den är, men för mig är den inte tillräckligt bra. Jo, när det bara är jag och den så är den perfekt. Men så fort någon annan är bredvid mig är min sämre. Inte för att den skulle vara mindre fin, men för att den saknar självrespekt. 

 

Med vissa människor kan jag vara bara jag. Jag får en mjukhet i kroppen och en självrespekt jag annars saknar. Jag vill omges av bara sådana människor. Det finns en tjej just nu på instagram som av nån märklig anledning ger mig den känslan. Men jag har aldrig träffat henne. 

 

Jonna ger mig också den känslan. Och Evelina. Alex. Mormor. En pappa på jobbet i Sverige. Monica. Tobias gjorde det. Men så borde man känna med alla. 

 

Damon är fin på det sättet. Jag tror han skulle kunna vara tillsammans och till och med falla för en 80% brännskadad person utan att blinka. Han är så mänsklig. Jag tror han genuint tycker jag är som finast när jag själv tycker jag är som fulast. För saken är den att han ser ingen skillnad. Det är jag, med eller utan skal han ser. Med eller utan kläder. Med eller utan image. Det är alltid jag. 

 

Så ser jag människor hela tiden. Men inte mig själv. Jag fortsätter polera min yta, som om det skulle hjälpa.

 

Och det där viktiga som hände var att Damon sa: I'm worried about us. 

 

Han sa det häromkvällen i sängen, och han såg så djupt ledsen ut. Det skrämde mig som fan, för jag förstod inte vad han menade. Han sa att han inte tror jag kan bli lycklig här och att han är så ledsen för det men om jag inte är lycklig här så måste jag lyssna till det. Att han gör allt han kan för att hjälpa mig men att det kanske inte räcker. 

 

Det kändes exakt som när någon gör slut. Ett illamående kröp över mig och jag undrade om det var det han gjorde nu. Slut. För att jag hatar Australien. 

 

Sedan höll han om mig, hårt, hela natten och på morgonen höll vi om varandra som om det var sista gången. Så när han gått skrev jag ett svagt sms, som bara kunde skrivits av en osäker person. För att det smög sig på igen, att när jag är svag och hatar så är jag inte värd honom. Han kanske bara låg nära för det var mysigt. Så skrev jag mitt svaga sms: "Var de sista 8 timmarna närhet eller kärlek? Svaret blev: "Love Jessica".

 

Och där och då så tänkte jag på alla yta, alla mina instragramfoton, mina nya springskor, kläderna jag försöker välja med omsorg var dag. För allt det spelar verkligen noll roll. Vad som spelar roll är att vi är lyckliga i oss själva och omges av dem vi älskar mest. Och för mig är det Damon. Damon och mig själv. Om jag är söt eller ful har ingen som helst jävla betydelse för mitt liv. Så självklart men så svårt att leva efter. För mig.