Luppans

Hej alla svennebananer och andra!

 

Eftersom jag bloggar så sällan så är det svårt för er att hänga med i svängarna, ni får nån procents bild av min verklighet och egentligen är väl det lika bra. När jag flyttade hit var jag nyförälskad i allt och levde i nuet men allt eftersom tiden gått har verklighet och saker jag inte kan styra över kommit ikapp mig. Det är tur jag har mina svenska vänner här som kommer ifrån samma trygga barndom, även om man haft faniljetrubbel så har Sverige i största mån funnits där med en lösning om man bara vågat be om den. 

 

När man är liten får man höra hur bra vi har det i Sverige och hur bortskämda vi är. Blaj i våra öron tills den dag vingarna växer ut och vi lämnar vårt trygga land. Förstå mig rätt, jag tror Sverige är ett enkelt och bra land om man är just svensk, kommer man in lite senare i livet och försöker få en platsi vårt ljusstöpta samhälleär det nog allt annat än lätt. Mne nu råkade ju jag vara just svensk. 

 

Vi har alla jävla möjligheter i Sverige. Vi har så många rättigheter att vi inte har tid att utnyttja dem alla. 

 

Det är nu den svåraste tiden för mig kommer här i Australien. Julen nalkas och jag tycker det är svintufft att vara här. Men det började redan för några månader sedan och jag ifrågasatte till och med vårat förhållande. Jag hade bestämt mig för att flytta hem till Sverige, lämna Damon och aldrig se tillbaka. För att han räckte inte till. Han kunde inte fylla alla de hål jag känner här. Jag gick ner mig i en fruktansvärd depression och det var inte förrän jag kom ur den som jag förstod att det var just en depression. Jag var bara oändligt olycklig. Men så började jag göra det verkligt i huvudet, jag letade rätt på resor som skulle ta mig hem, jag föreställde mig ligga ensam i min 105-säng i min rättså uttömda lägenhet, vissserligen andas den svenska luften som jag saknar såå och ha mina riktiga vänner i samma stad, familjen, Nyhetsmorgon och allt annat jag saknar. Det och inte Damon. Och innan jag tänkte tankarna hela vägen kändes det som rätt beslut, att ta adjö av honm, låta det göra lite ont men få tillbaka allt det andra.Men att inse att det är möjligt, det räckte för att vända denna depression och återigen glädjas över att vara med en person som aldrig nånsin kommer ge upp oss. Spelar ingen roll vad för gräl vi har eller hur omöjlig framiden ibland känns, han är alltid den som säger att han kommer kämpa föralltid.

 

Damon och jag är inte gjorda för varandra. Vi är inget ödespar som var menade för varandra innan vi föddes. Vi är inte själsfränder och inte Romeo och Julia. Vi är slumpen, beslutsamheten och äventyret. Match made on earth. 

 

Jag vill fortfarande hem men då ska Damon med. 

 

Från det ena till det andra, igår åkte Damon på boys christmassparty, töntar! Men i alla fall, han åkte till kusin Lee med grabbarna där det var fru- och flickvänsfritt. Själv mötte jag upp Sabine för en promenad i stan och sedan åt vi usökt grekiskt i West End. Satt hur länge som helst och bara åt. 

 

Idag ska jag ta mig ut i några ärenden, måste mot min vilja köpa en present till jobbet, Secret Santa, känns bajs när vi inte ens har så det räcker till oss men det är som det är. Senare håller jag i det riktiga Luciatåget i kyrkan.

 

34°C igår, hoppas på svalare idag!!!