Luppans

Kommer jag alltid vara så här känslig? Ibland går det bra men ibland är det som att jag väntar på ett "nog". Att nu räcker det, nu blir jag som de andra. Ibland när jag tittar på barn så tänker jag på hur ovetandes de är. Att man liksom kan prata över huvudet på dem och de tar inte ens in vad man säger. De hör inte att man pratar med dem och de märker inte om man lämnar rummet. Många barn är så.

Sedan finns det andra, där man ser en medvetenhet i blicken, barn som nästan gömmer sig genom att flytta blicken och kika ner i golvet eller för all del frågar om något de bara råkat snappa upp. När jag var liten minns jag att jag hörde allt och förstod det mesta. Jag kunde aldrig glida in i en bubbla och stänga av världen utanför.

Även nu när jag är vuxen så önskar jag ibland att jag kunde stänga av. Jag försöker då och då, men det känns bara tillgjort.

Idag var jag på dop. Min pappas kusin Anna som är sex år äldre än jag hade dop för sin yngsta dotter. Jag har sett fram emot det. Har inte träffat pappas sida av släkten på flera år av olika skäl. Främst tror jag det beror på att Thyra och Sven inte finns längre. Pappas mormor och morfar. Alla älskade dem. Thyra var en tjock liten tant med vitt ulligt hår och pigga, glada små ögon, Sven var en tunn man, som ett streck med varma och mjuka händer och en alldeles speciell röst. Alltid med bus i gömmorna. Han skojade om saker sådär som gamla människor gör, så man inte riktigt förstod när man var barn men ändå nånstans visste. Sven berättade historier. De satte upp teckningarna på väggen på landet. Till och med de fulaste. En av mina fula teckningar satt där i flera år. Säkert ända till huset rivdes.

Mitt sista starka minne av dem var på min lillebrors dop. Det är 14 år sedan. De var alltid med när någon av de äldre i släkten fyllde år och jag tror de var allas höjdpunkt. Särskilt 7:e juli firade vi. Thyras födelsedag. 070707. Alltid vackert väder. I mitt minne firades dagen antingen på landet eller hos Ingrid och Thomas. Pappas moster. Jag vet liksom inte vilka av minnena som är sanning och vilka som bara är minnen. Att vi firat 7:e juli vet jag förstås men tillställningarna var många och kalaset pågick alltid till de tog färdtjänsten hem. I min värld var det då kalaset var slut.

Idag träffade jag pappas sida igen och det var lite stort för mig. Barn vimlade det av som jag inte kände igen, de var mestadels vänners barn och inte släktingar förstås men vad som var ofrånkomligt var just tiden. Det är inte jag som är barn längre. Jag är inte ens ett mellanting. Jag kände igen folk som inte kände igen mig. För jag har blivit stor.

Anna hade bakat kakor och bullar. Småkakor får mig också att tänka på Thyra. Drömmar, kokostoppar och finksa pinnar förknippar jag med henne. Och sådanadär småkakor med korinter i. Jag kommer alltid förknippa småkakor med henne. Jag tycker det är hemskt att människor ska dö. Även om de är 96 år. De kommer ju aldrig tillbaka och de spred så mycket glädje utan att egentligen göra något. Bara av att de fanns.

En tjej sjöng "Sång till friheten" och då trängde tårarna fram. Jag är så jävla blödig. Men det var så fint med det där nya lilla livet som inte förstod nånting och så Anna och Daniel som var så glada. Såklart. Och Ingrid och Thomas som plötsligt har tre små barnbarn och jag är 25 år och har inga barn och det spekuleras i om jag kommer hem om ett halvår eller inte och jag vet ingenting och livet är här och nu och jag hinner inte andas och så kommer tårarna sådär och jag är så jävla medveten om allting och undrar om det finns någon endaste själ på jorden som kommer orka med mig.