Luppans

Oh lord vad jag går emot vad man kanske borde. Jag gör upp med livet. Åt höger och vänster. Jag sätter punkter och delar med mig av mitt innersta rum. Jag vill plötsligt vara öppet ärlig mot mig själv och världen. Jag vill rangordna mina relationer och särskilt de av motsatt kön.

I december 2010, på en särskild begravning, bestämde jag mig för att berätta för mitt livs kärlek att han var just det. Inte där och då, givetvis, men under året som kom, 2011. Han var min första och min största kärlek, och aldrig kunde känslorna för honom suddas ut. Jag kunde förstås skjuta undan dem, men varje gång jag träffat honom har de kommit tillbaka. Har man inte mött sitt livs kärlek förstår man inte vad jag pratar om. Men inget och ingen kunde mätas med det jag kände för honom. Det var inte en fix idé. Det var bara sann, smärtsam kärlek.

I små doser och steg lät jag honom komma sanningen närmare. Och på Gotland i somras så fanns där inga frågetecken kvar. Jag berättade allt. Det kändes inte ens svårt. Bara självklart. Jag fick inget svar då, ingen respons. Inget. Vi sågs när jag kom hem från Australien och då sa jag det till honom i samma rum, i samma soffa. Precis bredvid honom. I bilen hem när han skjutsade mig undrade han, han undrade om det inte var en fix idé bara. Jag har hört det ifrån alla. Så också honom. Så sa han för tusende gången: Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men istället för som de tidigare 999 gångerna fick han nu ett svar.

Nej, man kanske inte vet vad som händer i framtiden, men man vet vad som inte händer. Och det är du och jag.

Det är så smärtsamt att inse att man inte känner samma. Att man förlorat år, nätter, tankar, på en människa som inte kände som du. Hoppet är fint men det är också förrädiskt. Jag bestämde mig samma dag som vi gick skilda vägar för att göra det bästa av tiden på vägen tills det åter blir vi. Jag trodde mig veta att det skulle bli vi. Inte som i en önskan, inte som i en besatthet, som den starkaste tron och övertygelsen bara. I min värld var vi perfect match. Meant to be. Kärleken själv.

Jag kunde tack vare min övertygelse ändå gå in i ett nytt förhållande, för om jag blev ordentligt kär i någon annan så skulle det enda som händer vara att jag hade fel. Jag hade fel ändå. Och mina pojkvänner efter honom, R och A, sa bägge två att de kommer aldrig kunna ge mig det jag vill ha för de är inte han. Jag nekade till det. Jag ljög för mig och för dem. Jag älskade men inte med hela hjärtat. Det var som att han, min första kärlek var roten i mitt hjärta, kärnan, mitten, och runtom detta stora rum fanns bara en tunn rand med plats för andra.

Han kommer nog alltid ha den där kärnan. Men jag har för att tala i metaforer snört åt den där mittpunkten. Gjort den mindre. Rensat bort det som inte behöver vara där. För att ge plats åt ny kärlek att växa sig stark. Han betyder inte vad han betytt. Men det han betytt ändras aldrig. Han kommer alltid vara min första, men inte längre största kärlek.

Vi skulle ses igen innan jag åkte. Men jag vet inte till vilken nytta. Kanske bara för att ge honom en kram. Lycka i livet har jag redan önskat honom. Och äntligen med Damon kan jag ge det jag alltid velat våga ge någon annan än honom. Damon är inte min första kärlek, ännu inte min största, men han kanske blir min sista. Och jag ska ge honom allt det jag faktiskt känner. Tids nog. Det är bara så läskigt att ge sitt innesrta sådär igen.

Minnen kan aldrig tas bort. Saker som skett blir aldrig ogjorda bara för att man släpper tanken på dem. De har sparats i sin tid och kommer alltid att vara precis det de var.


25 år och så vuxen plötsligt.