Home is wherever I'm with you.

Hej!
 
Ligger i en iskall säng med mjukisbyxor, tjockkofta, strumpor och uggs och är ändå kall in i märgen. Men det är inte det intressanta nu utan de senaste 5 dagarna. Jag är här nu. Äntligen. Hos min älskling som jag saknat i 6 månader och dagen jag sett fram emot sedan i januari kom faktiskt. Till sist.
 
Jag var inte så värst nervös när jag stod med väskorna på Arlanda. Faktiskt. Jag ville det här med hela mitt hjärta och jag ville bara börja min resa. Så blev det också. På flyget till Frankfurt hamnade jag bredvid en jättetrevlig man i 60-årsåldern med brun-oranga Harry Potter-glasögon. Han var någon form av studievetare eller forskare kring prestationsnivån i gymnasiet eller motsvarande i olika länder. Supertrevlig och jättenyfiken på mitt liv. Bra start på trippen, helt klart.
 
I Frankfurt var det stort som tusn och lite svårt att hitta men till slut var jag framme vid incheckningen där jag egentligen bara skulle hämta mitt boardingpass. Så långt allt väl och jag kunde inte vänta på att få komma på planet mot Singapore.
 
Till slut var det dags men jag blev genast stoppad av boardingpersonalen. Min väska var visst både för stor och för tung för att få ta med in i kabninen. Jag fick genast magknip och tårarna brände bakom ögonen. Jag försökte få den med mig men nej, den skulle lämnas. Tårarna började trilla och för en tönt som jag var det en stor sak. Jag satte mig i flygstolen och tyckte att allt kändes hemskt. Efter en stund kom en ung man ur personalen fram till mig och sa att min väska stod i business class. Jag andades ut lite men var fortfarande som ett litet knyte.
 
När vi lyft gick jag för att leta rätt på väskan och den unga mannen men ingendera såg jag. Tårarna kom igen och jag frågade en kvinna i kabinpersonalen om hjälp. Hon visste dock ingenting om någon väksa och sa att om så var fallet skulle hon ha vetat det. Vi gick på jakt efter mannen och efter en liten stund hade hon visat mig alla män i besättningen. Nope, ingen av dem var han. Hon sa att jag skulle sätta mig så skulle hon ta reda på mer.
 
Efter en stund kom hon och sa att hon hade hittat min väska men i first class. Hon bad mig komma med så jag kunde få titta på den. Sagt och gjort. Liten och löjlig följde jag efter med tårarna trillandes. Jag vet att det låter skitlarvigt men jag har varit så pressad och stressad under en lång tid så jag antar att det bara var en slumpmässig faktor som fick mig att lätta på trycket.
 
Sedan fick jag äppeljuice och låna deras fintoalett dit hon sa att jag skulle gå och take a moment. Snorig och rödflammig gick jag sedan tillbaka till min plats och somnade. 14 timmar senare var det dags att stiga av. Var hungrig så jag köpte lite mat och satte mig för att vänta. Gick på toaletten och tog av mig min favoritring för att tvätta händerna. Tog jag på mig den igen då? Näe. När kom jag på det då? En stund senare. Gick jag tillbaka? Ja. Var den kvar? Nej. Min fina, fina favoritring. "Skitresa." tänkte jag. Gick fram till en kvinna som såg svensk ut men hon var rån Schweiz och enormt speciell. Hängde med henne resten av tiden och till slut var det dags för boarding.
 
Väskan fick följa med!!! Jag packade om den en stund innan och då såg den faktiskt lite mindre ut. Hamnade bredvid en riktig charmknutte ungefär i min ålder, Dominik från Tyskland. Supertrevlig kille som skulle tillbringa  veckor i Aus med sin flickvän. Vi hann prata om precis allt. Stjärnor och språk och Hitler och Cheese doodles.
 
Vi försökte sova lite och bara 6,5 timmar senare var det dags att landa. Vi kramade varandra och önskade lycka till. Det var lååång kö för att få komma in i landet men när jag äntligen fick passera kom min väska direkt och jag behövde inte genomgå någon kontroll av väskan. Bara gå mot exit.
 
Dunk, dunk, dunk. Hjärtat slog hårt. Där ute stod han. Jag visste ju det och ögonblicket jag väntat så länge på kom. Jag släppte väskor och kudde och varvade kramar med pussar och att bara titta på honom. Och lukta lite. Finns det något bättre än doften av den man tycker om? Ögonblicket var så sjukt overkligt och inte alls som jag föreställt mig. Det var så speciell känsla att kunna röra honom och titta honom i ögonen.
 
Efter en stund tyckte vi ändå att det vore mysigare att åka hem än att stå där i ankomsthallen. Vi hjälptes åt med väskorna och gick till bilen som för mig var ny, ja, för Damon också. En jättefin Volkswagen Amarok har han köpt och jag förstår att han är glad även om det bara är en bil.
 
Det kändes nytt och gammalt på samma gång. Vant och ovant. Men när vi kom hem, när vi burit upp sakerna på rummet var vi båda ganska nervösa. Inte på ett dåligt sätt men ändå väldigt, väldigt försiktiga och lite handlingsförlamde. Vi stod en lång, långt stund och bara kramades. Jag tog en snabb dusch och sedan kände jag bara för att ligga och titta på honom. Liksom ta in att det är på riktigt.
 
Vi åkte till ett franskinspirerat litet ställe för frukost. Jag landade ju halv sju på morgonen så vi hade en hel dag framför oss. Jag minns inte ens vad vi åt, bara att det var gott.
 
Att sedan somna bredvid honom på kvällen var miljoner gånger bättre än väntat. Jag var trött och ville gråta men var för lycklig för det.
 
Dagen efter åkte vi till Janice och Alan, Damons föräldrar. Vi stannade en stund men fortsatte sedan till ett annat ställe på the Gold coast där vi träffade Lee och Tess. Jag var och är ju alltid lite blyg men det känns redan bättre efter bara tre dagar här. Vi åt jättegoda kycklingfiléburgare med pommes frites och dip samt sallad och vädret var så varmt och skönt.
 
På kvällen var det dags för middag hos Janice och Alan och även om det är fint är jag så ovan vid välsignelse av maten.
 
Vi stannade till sent och åkte sedan hem. Vaknade vid nio igår och då var det full rulle med att få ordning på allt. Vi började med att försöka öppna ett bankkonto till mig och ett gemensamt till oss. Omöjligt då det inte finns några papper på att jag bor med Damon på han adress. I 45 minuter försökte Damon få dem att förstå omständigheterna och nog förstod de men det hjälpte inte.
 
Så vi försökte istället "byta" mitt körkort mot ett australiskt men mitt körkort plus pass räckte visst inte som bevis för vem jag är. Inte heller att Damon intygade att jag är jag. Jag behövde ett bankkort sa de. Damon förklarade att det inte går så länge jag inte kan bevisa min adress och om jag hade ett australiskt körkort så skulle min adress finnas där. De sa att det gick bra med ett svensk bankkort så vi åkte hela vägen hem för att hämta det.
 
När vi kom tillbaka mötte vi en annan kvinna som undrade vad mitt Nordeakort var för ett kort. Damon förklarade att det var ett svenskt bankomatkort men hon ville inte godkänna det som en id-handling. "Det måste vara ett australiskt". Vi förklrade att den andra damen sagt att ett svenskt gick bra och hon gick och frågade henne. Då hävdade den damen att hon aldrig sagt det och blev väldigt defensiv. Vi var där och argumenterade i två timmar!!! Världens bästa kille har jag när det kommer till den biten. Han är så klok och "stridslysten" också, logisk och smart och ger inte upp.
 
Till slut kunde han få styrka min identitet men när de väl kom med papprena för det så gick det inte för den personen måste vara polis, tandläkare, lärare eller på något annat liknande sätt aktoritär. Klockan var nära halv fyra och inget hade vi fått gjort. Och Damon kämpade så för att allt skulle lösa sig men förgäves. Vi gick till en annan bank men samma sak där.
 
Vi lättade upp stämningen genom att åka till Ikea. Mysigt! Vi köpte mattor och ljus till rummet samt lite annat smått för att sakta börja bygga ihop det som ska bli vårt hem. Vart det än blir.
 
Det sista min älskade Damon gjorde innan han stupade i säng var att fixa pengar till min mobil samt internet så nu är jag nåbar igen. Tiiiiidigt, tidigt imorse ringde hans alarm och värmen försvann ur sängen och han begav sig till jobbet. Jag har en lång dag på egen hand framför mig men jag är så lycklig att få vara med min älskade igen. Sann kärlek övervinner ALLT! Och vi har redan haft vårt första lilla bråk. Och till och med det känns bra.
 
Jag skulle köra bil vilket jag gjorde och jag vet inte om ni fattar hur läskigt det är när man har haft körkort i tio dagar att sedan ge sig ut på fel sida av vägen och fel sida i bilen i en dessutom JÄTTESTOR bil! Det är sjukt läskigt. Och när jag skulle fickparkera, ja då gick det inte så bra mig och Damon emellan men det slutade med pussar och förlåt.
 
Nepp, nu fryser jag snart fast här i sängen så jag ska gå ut lite grann för att få upp värmen.
 
Kram och klapp!
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Maria

Oj, vilken resa! Vad skönt att allt har löst sig på ett eller annat sätt, hoppas det fixar sig med bankkonto och allt sånt också! Kul att du fortsätter blogga så vi i mulna Sverige får följa med dig i Aus =) Du är så galet modig som har gjort allt detta! kram

2012-07-03 @ 09:51:02
URL: http://lifebymary.blogspot.com
Postat av: H

Vad harligt att hora att du kommit fram ordentligt, tankte pa dig hela resdagen! kunde tyvarr inte ringa, har akt pa nagon slagt migrantjafs som bara inte vill slappa... Och ahahahahaaa valkommen till utlandet. Det kanns sa skont att se att Australiensarna ar precis lika hopplosa som engelsmannen nar det kommer till att oppna bankkonton och sadar. Jag och marten har haft precis samma problem! det loser sig tillslut. njut nu ordentligt av mysig tid tillsammans. nar du fatt ordning pa allt vill jag garna skypa! kram

2012-07-03 @ 10:40:15
Postat av: Caroline

Ha ha, det gamla adress-problemet. Be någon leverantör skicka nästa faktura i bådas namn... El/vatten/tv/telefon el.dyl och ta sedan med fakturan till banken! Easy peacy! Lycka till nu, bra kämpat!

Vad underbart att läsa om dina äventyr, jag blir så glad ända in i själen. KRAM KRAM //C

2012-07-03 @ 11:53:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0