Luppans

Sjukt vad Laleh är bra. En av mina favoritartister.

Jag har inte hunnit skriva det ännu men jag tänkte jag skulle teckna ner några ord om min tacksamhet till 2011 och varför jag känner så. Ett så otroligt tacksamt och känslosamt år. Många av åren precis innan var så jävla tunga för mig. Har många krascher, större och mindre men alla på något sätt känslosamma i backspegeln.

2004 blev jag rådumpad av min dåvarande kärlek tre dagar efter vår ettårsdag. Ett år är så pluttigt, men då var det som ett helt liv. Han fick mig att tro på kärlek igen efter jävligt många salta tårar efter att jag och min stora ungdomskärlek gjorde slut. Från total lycka till svart sorg över en natt.

Åren därefter hade jag svårt med närhet och identitet.

2007 flyttade jag hemifrån och bara veckor innan själva flytten fick min lilla mamma aggresiv bröstcancer, något jag bara blundade för. Det var så märkligt för jag hade oroat mig heeela min barndom för att något skulle hända henne, hon kunde för sjutton gubbar inte ens gå ut med soporna. Och var hon ute med jobbet så låg jag vaken ända tills jag hörde nyckeln i dörrn, då kunde jag somna. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen då hon berättade men stunden den dagen då hon gjorde det minns jag i detlaj. Det var januari, kallt. Hörde dörren öppnas och jag var påväg ner i trappen och såg henne komma in i hallen. Stannade i trappen och Åsa kom också. Så frågade vi hur det gick. "Inte så bra" svarade hon. Där och då slutade jag känna. Jag kände absolut ingenting. Inget.

Har hört om det fenomemet men trott att det bara är trams. Vadå känna inget? Jag hade föreställt mig ett liknande scenario tusentals gånger i huvudet, att jag skulle dö av alla känslor och gråta hysteriskt. Jag rörde inte en min. Och sådär fortsatte det. Ni som är mina nära vänner minns säkert inte många ord om mammas cancer. Varför? För jag tror inte jag pratade med nån om det. Jag låtsades som ingeting fast saken var den att jag faktiskt inte låtsades. Jag var på off. Och än idag, fem år senare så har jag inte tagit i det som hände med tång. Jag tänker inte på det, pratar inte om det. Jag tror inte ens alla jag känner idag vet om att min mamma varit så sjuk.

Vidare då..

I januari 2008 dog Martin som jag hade en mycket speciell relation till bara 20 år gammal i en olycka. Det speciella vid den händelsen var att jag kände ingen som direkt kände honom så jag kunde inte dela sorgen med någon. Dessutom blev vår vänskap ifrågasatt, något som sårade mig enormt. Han var absolut inte min bästa vän, men jag kände något speciellt för honom och vi umgicks alltid bara vi två när vi sågs. Ingen annan var med. Så dog han och inga bevis för det som var vi fanns kvar. Ett helvetesår.

I februari 2009 dog min barndomsvän Viktor, klassens spillevink, ännu ett hårt slag. Vi umgicks inte längre, men han är en så självklar del av skolåren och det gjorde oss alla sååå ledsna. Tror inte nån känner för en återträff längre utan Viktor.

I december 2010 dog Jonatan, mitt ex's fina bror som jag hållit kontakten med under precis alla år, haft så fina samtal med och det var bara en sådan vidrig känsla som grep tag i mig när jag fick veta. Han väckte mig ur nån dvala och livet blev 700 000 gånger svårare och lättare på samma gång. Jag visste vad jag behövde göra och så snart 2011 sparkades igång gjorde jag likadant. Jag siktade på mål, missade, men gjorde nåt bra av returen. Och ingen av oss vet när våra liv är över så se till att älska, hur mycket du vill och kämpa för det du vill. Släpp inte människor ur ditt liv bara för att de går därifrån. Ge allt i alla lägen för så länge du känner ett hopp så är hoppet sanning. Det kommer en dag när du inte hoppas mer och den dagen är skön och befriande för den öppnar nya dörrar.

Säg vad du känner, räds inte för det. Det finns inget att håna, inget för någon att rynka på näsan åt. Så länge det kommer ur hjärtat är det aldrig fel. Och när du känner lyckan i din hand, för det händer och kommer hända igen, njut av den. Krama den. Se alltid den du älskar ordentligt i ögonen. Skratta ihop. Gråt också. Var ingen hård jävel men var för Guds skull inte mjäkig! Behandla dig själv med respekt. Känns det fel för dig så är det fel och försök se bortom drömmen då. Det kommer nya drömmar. Det kommer nya!