Luppans

Jag skulle skriva det lenaste av inlägg men är så känslostyrd att det nu blir något annat. Jag förstår att människor undrar över vad som väntar mig och Damon och hur vi ska göra med allt. Och jag förstår att det frågas. Spekuleras. Diskuteras när jag inte är med. Men vet ni, det gör mig inte lycklig! Jag har planerat och funderat mer än de flesta i mitt 25-åriga liv. Undrat och klurat och tänkt och våndats och förfärats och hoppats och väntat och trott. Men i slutändan så banar livet sin egen väg och inte ens den noggrannaste planering garanterar någonting.

Planering måste inte innebära trygghet. Och jag är en person som påverkas av andras åsikter tills den dag jag får nog och högt skriker enough! Det går inte att påverka mig tillräckligt, jag är för besatt av tanken att bestämma själv. Jag lyssnar gärna på andra men i slutändan är det jag som måste ta besluten.

Saken är den att jag och han som ni som tittar in t.ex. här inte ens känner, vi två, VI vet inte vad som händer härnäst. Vi har en liten plan vi snickrar på men att planera en framtid i detalj som det ändå inte finns några garantier för skulle bara göra mig ledsen i slutändan. Jag planerar det lilla jag kan. Jag har en plan. Believe me på den punkten. Men snälla, stressa inte upp mig mer än vad som är nödvändigt.

I detta nu är jag förresten sjuk. Tjock i halsen och har haft feber ett par dar så jag har mest legat under ett fluffigt täcke och ätit socker. Det lindrar så bra i ögonblicket men hu, jag mår inte bra av socker. Ska försöka fräscha till både mig själv och hemmet och hoppas på att vara åter på jobbet imorgon eller torsdag.

Kanske skulle man rota fram nåt nagellack och pensla på sådär glatt? Ja, 'e gö' vi!