Enkla människor.

Är det inte trist med enkla människor så säg? Redan här måste jag ju förklara vad en i mina ögon enkel människa är. En enkel människa är en som går med the flow, gör vad som förväntas göras, aldrig förvånar eller överraskar, aldrig stannar upp, aldrig erkänner ett fel (för han eller hon gör inga) nöjer sig utan eftertanke och inte på något sätt går att beskriva med tre i sig enkla ord.

En enkel människa för mig har inga toppar eller dalar. Jämfört med mig kanske denna person är på toppen eller nere i dalen när det kommer till lycka men kan omöjligt vara medveten om det eftersom han eller hon aldrig har fallit, ej heller tagit ett språng. En enkel människa kan också vara en människa som varit med om något hemskt men glömt. Eller en människa som inte förstår att man ibland måste kämpa. Jag pratar om en människa som tar vad han eller hon får men inte alls ser charmen i att ge.

Jag pratar om människor som inte har tid. Som inte hör sina egna tankar längre. Som äter mat utan att känna smaken eller åker tunnelbana med musik i öronen och blicken i telefonen. Som jobbar för mycket. Som inte lyssnar för det finns ändå ingen som berättar något av värde för dem.

Ändå avundas jag de här människorna sååå emellanåt. Om jag hade en avknapp! Om jag inte behövde höra mina oroliga tankar. Om jag inte behövda höra "tänk om" där inne i skallen. Om jag kunde ta saker för vad de är och fatta vad de är. Om jag kunde låta bli att uppröra människor för att jag gör vad som känns bra för mig. Om jag vågade sluta sukta efter uppmärksamhet. JAG VILL BLI SEDD! Fy fan vad pinigt va. Vad pinsamt att vara en människa som vill göra rätt, vara sig själv, vara uppskattad och känna sig intressant.

Vad har man för liv om man har tid att tänka tanken "Jag vill bli sedd"? Hur mycket fritid har man då? Om man stannar hemma från jobbet när man mår dåligt och trots att man har ont i varenda cell och 39 garders feber har dåligt samvete för att man inte är på arbetsplatsen?

Vad är man för en människa om man varje morgon tänker: Vad kan jag ge världen idag?

Hur är det egentligen att vara som jag, en person som varje dag funderar på hur jag ska kunna göra världen bättre? Det tar upp flera procent av min dag. När man inuti är så liten och osäker men ändå har en så stark tro om att våga vara jag och ge vad jag vill ge till världen?

I söndags var jag på middag hos Sebastian. Vi pratade lite och han är en av de människor jag orkar vara mig med. Han vet egentligen bara en bråkdel om mig nuförtiden men han har varit en del av mitt liv sedan jag var 13. Och så råkar han vara mitt ex. Jag har ingen rätt att skriva om andra människor här egentligen, så jag ska försöka låta bli det.

Glömmer ibland bort att jag inte vet vilka som läser här och därför handlade jag förhastat och la ut lite för mycket av Damons fina, fina present. Jag blev så glad och ville visa hela världen men så kommer jag på mig. Det handlar inte bara om mig. Det är en annan persons integritet också. Han gav den där boken till mig. Inte till världen. Till mig.

Det är svårt det här med livet och att göra sitt bästa och inte trampa nån på tårna. Det är så lätt att bara se livet ur sin synvinkel. Och hur mycket kan man tumma på en dröm utan att den blir någon annans?  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0