Luppans

Jag måste först tala om Titanic. Den filmen har lagt grunden för hela min syn på kärlek. För vad som är viktigt och vad som är äkta. Jag såg Titanic första gången när jag var elva år, den 22:a februari 1998. Jag var bara en liten flicka men fattade inte det då.

Det gör ont i varenda liten del av mig när jag ser den filmen. Ingen gammal nyhet har berört mig som raderna om Titanic. Jag forskade om Titanic i femman, redan innan filmen kom och kände mig så enormt berörd. Att det då gått över 80 år sedan hon sjönk spelade ingen roll. Jag var så enormt tagen och berörd. Tror jag läste varenda rad som fanns på dåtidens internet om den förskräckliga katastrofen.

Något som kunde varit så underbart gick så otroligt fel. Känns igen i vanliga livet va?

Den där dagen för 14 år sedan skulle min lillebror komma till världen. Pappa och jag gick ändå på bio. Minns att pappa hade mobilen i handen på ljudlös, fast man inte fick, utifall mamma skulle ringa. Det gjorde hon inte.
 
Jag var helt tagen efteråt. Eftersom jag läst så mycket innan visste jag ganska mycket om filmen. Men att se det i rörlig bild var många snäpp känslosammare än att bara läsa om det och se på gulnade foton.

Jag drömde om Titanic och grät på kvällarna. Känslig tjej. Bara veckor efter jag sett den med pappa gick jag med min kompis Kajsa och såg den igen. Då fick jag betala med veckopengen. Minns att far och mor tyckte det var onödigt att se den på bio igen men det spelade ingen roll.

Igår var jag i alla fall med Alex för att se Titanic i 3D. Ganska onödigt att betala extra för 3D då jag inte tycker det är så speciellt. Vi hamnade i en biosoffa och redan vid första tonerna till filmen knöt det sig i magen. Men samtdigt med ett litet rus av lycka. Jag verkligen älskar den där filmen.

Av alla scener tycker jag den svåraste är när Rose är på väg ner i livbåten och Jack står kvar där uppe och ser ner på henne. Musiken gör halva scenen och när hon hoppar tillbaka in på däck så går det inte att inte förstå henne. Äkta kärlek har ingen logik eller motståndskraft.

Tätt, tätt därefter i rangordningen kommer scenen där mamman bäddar ner sina barn och berättar en saga för dem om det evigt unga landet och det äldre paret som håller om varandra i sängen medan rummet vattenfylls.

Den här unge Jack berör mig mer för varje liten gång jag ser filmen. Jag känner igen mig så mycket i honom. Skillnaden är att jag bara tänker som han medan han levde ut det hela. Jag känner igen mig i Rose också. Men idag är det inte bara överklassen som lever i en plastig bubbla utan stora delar av samhället glömmer bort kärnan till allt. Bara speedar på.

Nog om Titanic, både Alex och jag torkade tårar i slutet.

Innan bion var jag i Ursvik med Lill och gick en skön runda i solen. Underbart. Vi pratade om män och minnen kring dessa. Jordens mysterier. Männen.

När jag kom hem pratade jag med mitt hjärta och andas i ro nu. Kärlek är det svåraste och finaste som finns.

Nu ska här bara vilas och har jag tur blir det träff med Amoren.
Klapp!


Glad hy va?????