Luppans

Idag på jobbet hade mina kollegor satt upp bilder från vår påsklunch med barnen i hallen och jag var tvungen att fota en av bilderna för jag tycker den är så himla rolig. Den som gissar rätt om varför vinner en kram. Krävs att man ätit med mig minst en gång. Gissa på:



Stängde på jobbet idag och eftersom det är Skärtorsdag satt jag ensam med två små pojkar i 1,5 timme på eftermiddagen. Gav dem glass och lyxade till det lite. Busbus. I personalrummet står ett stort ägg fyllt till bredden av godis. Och mina kollegor försöker retas och suktas men sanningen är den att det biter inte nämnvärt. 25 dagar utan socker nu. Dock var jag riktigt sugen på påskmusten till lunchen igår eftersom jag missade julmusten. Men det är bara att kämpa på!!

Efter jobbet åkte jag och hälsade på min kära Hanna som är hemma från London. I backen upp till henne funderade jag över vår vänskap lite. Tänkte på saker vi gjort under gymnasietiden och så. Åkt pulka nästan mitt i natten. Firat 18-årsdag med hundramiljoner marschaller på en stor kulle. Planterat örhängen i en muffins. (Det var Hanna som gjorde på min födelsedag) Ätit våfflor. Plockat blommor på hennes land. Jag orkar inte rabbla mina tankar men vad som slog mig var att det vi gjort under åren är att hålla fast i barndomen. Dra ut på den lite till. Ungefär så långt hann jag tänka innan jag plingade på dörren. Så gör jag det och möts av den här.


Att vil fyller 26 i år är liksom bara en siffra.

Hade köpt med mig majskyckling och vattenmelon men pappa Alf hade tänkt pizza så det mumsade vi och pratade om allt viktigt man måste prata om när man varit ifrån varandra. Kände mig för ovanlighetens skull så sjukt kort hos dem. Är ju van att umgås med människor under 1 meter. Mina 165 cm är inte mycket att stoltsera med hos familjen Hanna.

Tiden gick fort och till slut var det dags att kila när de skulle ut och fira påsk på landet. Jag och Alex hade pratat om att eventuellt ses men bestämde att vi tar det till helgen istället så jag for hem. Här hemma tände jag massa ljus (brinner ännu) och hann inte mer än slå mig till ro så bankar det på dörren. Min 90-åriga granne vill att jag ska följa med till min 94-åriga granne mitt över som hör konstiga ljud. Jag har lyssnat efter de där ljuden en sisådär 30 ggr och mina öron hör nada. Nada!! Sedan skulle lilla tantaluntan svimma i mina armar och jag vet inte allt. Var mitt i en viktig sms-konversation och allt blev bara pannkaka. Kom till slut tillbaka in till mig där ljusen stod och brann och jag kröp ner under täcket för att bara koppla av.

Alex ringde och vi har pratat fram till nu. Han kör ett städbreak så fortsätter vi sedan. Jag värderar den killen så högt. Hur många gånger har ni hört mig säga "Min älskade, älskade Alex"? Han känner mig bäst av alla i hela världen och just världen vore inte densamma om inte han andades. Han är den jag känner mig tryggast med i hela världen. Ibland, ibland är han lite okänslig mot mig men han känner det alltid efteråt och ber uppriktigt om ursäkt. 

Ska blunda några minuter innan han ringer upp och bara vara. 

Just jäklar, skulle ju berätta om min hy. Tar fortfarande bild varje morgon för att se att det går framåt. Så lätt att glömma när jag bara ser ärren. Berättar om hyn imorgon i stället.

Ciao bellinos!


Smarret på jobbet..


Pizzastund.


Vårt effektiva samhälle. Träna, dricka kaffe och snickesnacka.


Ljusbord får en ny innebörd.

 
På så liten bild syns ju inte hyn nämnvärt med man ser i alla fall mitt påskiga halsband som jag bär varje Skärtorsdag.