Luppans

Egentligen har jag ju ingen som helst koppling till Stefan Liv som person, men jag är uppvuxen i en hockeyfamilj, var tillsammans med en riktig hockeynörd och min lillebror lever för hockeyn vilket i sig inte heller spelar nån roll. Jag blir bara så ledsen när så tragiska saker sker. Minuterna innan planet lyfter är allt som vanligt, minuterna efter har ett 40-tal familjers liv stannat. Bara sådär, blir aldrig mer detsamma. Små barn har förlorat sina pappor, män och kvinnor sina bröder, föräldrar sina barn och kvinnor sina män. Bara sådär.

Det finns inget man kan göra för att styra de där sakerna. I efterhand är det över, och att ta vara på livet innebär inte att gå och vara rädd för vad som kan hända. Men det är när sådana här saker händer som det ger oss andra en knuff i rätt riktning. Jag kan inte föreställa mig det familjerna känner just nu. Jag vill inte ens. Och det finns ingen mening eller egentlig nytta i det som sker när det är något så fruktansvärt tragiskt. Men vi som påminner oss om att livet är något värdigt, något viktigt, vi kan i någon mån påverkas till att handla rätt, säga det där vi känner, kämpa lite hårdare för det vi vill, unna oss, dela med oss av våra bästa sidor.

Det finns ju inga ord som egentligen kan beskriva det jag är ute efter. Jag kan inte försköna den här händelsen eller se någon mening i den. Jag vet bara att jag har ont i magen över att en svensk landslagsmålvakt förlorat livet i något så onödigt som en flygolycka. Det är för sorgligt. För jävla sorgligt.