Luppans

Jag är så otroligt frustrerad. Det handlar inte om att jag är otacksam eller stressad eller bortskämd. Jag är bara frustrerad. Det är inte en dröm att träffa någon som man faller för som sedan åker 1510 mil bort och inte går att nå när man vill och samtidigt inte riktigt veta vad man är eller vad som blir när han kommer tillbaka. Jag lovade mig själv att inte oroa mig för de här dagarna i förväg och det gjorde jag inte heller men nu är de dagarna här. Nog visste jag att han skulle vara långt borta men det är så sjuuukt långt borta att det känns som att han inte finns längre.

Jag tänker på att för en vecka sedan var jag på väg till flyplatsen och om några timmar var jag i hans famn och hade hans ögon på mig och ingenting kändes självklart eller säkert, bara fint för stunden.

En vän till mig har precis blivit brutalt lämnad av sin sambo och de såg ut och jag tror verkligen att de var det lyckligaste paret jag visste men från en dag till en annan har han lämnat henne och det gör ont i mig. Dels för att jag känner för min vän men också för att det påminner mig om att vi aldrig kan vara säkra på det vi har. Livet kan ändras så läskigt fort och hur fan ska man våga ge sitt hjärta till någon när det gör så jääävla ont när någon kastar tillbaka det och man inte är förmögen att fånga det?

Jag har alltid varit en giver. Jag ger tills hjärtat blöder och vill så gärna få något tillbaka men jag skulle aldrig någonsin be om det. Det här gäller i alla mina relationer, utom familjen där jag blir mer mussellik och stänger in mig. Jag har en ådra som alltid kommer pulsera av tankar och betraktelser, vridningar och vändningar men jag vill tro att den ådran ska kunna pulsera med ro en dag.

Vissa saker känns så onödiga för mig, till och med vissa människor. Jag vill inte vara en last för någon men jag vill heller inte vara så obetydlig att en människa skiter i om jag klänger på den eller inte. Nu när Damon åkt så inser jag ännu en gång hur jävla ensam jag är. Det gör inget. Jag klarar mig så bra. Men det är tråkigt när jag vet att det inte skulle behöva vara så.

Jag litar inte på någon och det låter så jävla klyschigt. Men människor är så hemska mot varandra utan att veta om det och många av de som agerar som det underbaraste på vår jord gör plötsligt något dratiskt oväntat och då spelar inte det de varit någon roll mera. Jag vill bara älska, underhålla och diskutera. Tillsammans med någon men folk har inte tid. Jag är inte jordens medelpunkt för andra men i mitt universum så är jag det och jag gör allt jag kan för att göra andra människors världsbild vacker och fin i närheten av mig.

Fan vilken frustration.