Spelet.

Alla känner vi till Spelet. Omedvetet eller medvetet, det är lite olika men "Spelet" är något som ytterst få människor aldrig snuddar vid. Vad som symboliserar "Spelet" kan vara olika från person till person, från relation till relation men grunderna är alltid desamma. Man agerar medvetet för att nå någonting, få någonting, känna någonting. Med det inte sagt att man är medveten om att man är en del av "Spelet". Och ingen, ingen är egentligen tillfreds med "Spelet" då spelreglerna är svåra att tyda och vilka drag som faktiskt var smarta eller framför allt inte smarta, det vet man först efteråt.

Hela grejen med "Spelet" är så sorgligt. Vad är det för spel jag pratar om undrar ni? Det är när man i en relation med en annan människa börjar skrämmas av ett eventuellt underläge eller på något sätt vill visa sig stark och därför börjar agera med hjälp av drag eller efter genomtänkta principer.

Jag körde "Spelet" stenhårt när jag var i 16-årsåldern. Pinade eller i alla fall ett försök till att pina en annan människa för att få det jag ville. Det kunde vara i en kärleksrelation eller med en vän. Att inte höra av mig på en hel kväll till min pojkvän för att sedan känna segern, bekräftelsen och tillfredsställelsen när han väl ringde. Men många gånger följde också besvikelsen då personen i fråga inte märkt av mitt smarta drag, inte saknat mitt uteblivna samtal.

Det där kan man ju småle lite åt och inte gå så mycket närmare i tanken än att konstatera att man var ung och lite fånig, men saken är att jag vet att det där spelet visar sig i olika former även nu när vi är lite äldre. Som en gammal ovana som är svår att bli av med. Det är enligt min mening rätt vanligt att spela för att uppnå nånting.

Jag kom på mig själv med att köra fulspel senast idag. Och jag blir så arg på mig själv. Damon ringde ju igår på eftermiddagen och var såå trött efter den där övernattningen på ön. Och visst vet ni att man blir lite extra tyckaom-ig när ens käraste låter sömnig på rösten? Jag tyckte han kunde få sova istället för att prata med mig, uttryckte mig inte så men sa ändå att det är nog bäst om han sover lite. Och där och då tyckte jag nog bara att jag var lite rar som tänkte på hans bästa men så när vi la på så slog det mig:

Jag ville inte alls lägga på, jag ville prata med honom så länge det bara gick men jag ville inte att han skulle säga att det var dags att sova, så jag sa det åt honom. Speeeel! Jag sa det för att slippa bli bortvald. För något så naturligt som sömn.

Fick genast dåligt samvete och skrev till honom en fråga: "Isn't it a bit strange how someone you only known for quite a short time can make you so happy?" Orden i sig är sanning. Han gör mig så jävla glad! Men anledningen till att jag skrev dem var nog i sanningens namn för att jag kände att jag sa för snabbt att vi skulle lägga på, som att jag ville det. (Hallå?! Som att han överhuvudtaget reagerade på det?)

Sedan kom morgonen. Inget svar. Förmiddagen likaså. Inget svar. Lunchtid. Inget svar. Eftermiddag. Inget svar. Och vad händer ungefär där då? (Okej redan kl. 8 imorse när jag slängde ett öga på telefonen.)

Jag blev orolig! Sååå orolig. På riktigt. Det sista han sa var nämligen "Talk to you tomorrow when i get up älskling." Jag visste vad han skulle göra tidigt på morgonen och tankarna speedade på. Hade det hänt något? Varför hörde han inte av sig? Jag letade till och med rätt på hans stads lokala tidning på nätet och hajade till som fan när jag läste Man död i trafikolycka tills jag såg att artikeln var från den 30:e oktober.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre och skrev i ett sms att jag faktiskt var orolig men hoppades att allt var okej. Inget svar. Det är såå olikt honom att inte svara. Min första tanke var: Spelar han ut mig nu? Men vad faaan Jessica, klart han inte gör. Klockan var vid den tidpunkten efter 3 på natten hos honom så jag väntade mig ju egentligen inget svar. Men kort därefter plingade det till i telefonen. Ett heeelt osammanhängande svar kommer och jag hade svårt att få ihop pusselbitarna. Tills det slog mig: Ahh, detta är ett svar på det jag skrev igår kväll, om hur glad en människa kan göra en som man bara känt ett kort tag. Och det levererades först nu.

Innan det hade jag förstås hunnit få iväg ett svar om varför han var vaken så sent. Och det svarade han på. Han föklarade att det där var ju ett sms han skickat för länge sedan, tidigare på dagen. SUCK!

Vi sms:ade lite fram och tillbaka och det slutade med att han ringde mig. Min goaste kille.

En hel dag gick jag och tänkte: Inte höra av mig, inte verka för på, inte stressa honom. Vill han nå mig så försöker han. Och så har han redan försökt men det gick inte fram. Vem skulle bli ledsen av att höra att någon man tycker om oroar sig för en? Vill höra ifrån en? Saknar hans ord? Varför kunde jag inte bara ringa igen eller skicka ett sms och tala om att jag var orolig tidigare? Nej för någon gammal stolthet spökar och Spelet smyger sig på bakom knuten.

Men det värsta av allt är att "Spelet" så många gånger faktiskt fungerar. Ibland når man det där man vill åt. Bekräftelsen, någon annans insikt. Det gäller bara att omvandla spelet med dess drag till handlingar som kommer naturligt och utan baktanke i ens person. Så som att inte ringa tiotusen gånger fast du vill utan att istället välja dina ord väl då och då när en annan människa verkligen har chans att ta in dem. Det kommer den här herrn få vara med om när vi ses igen om lite mer än två veckor. Ta emot mina ord. Och då ska jag ha spelat färdigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0