Lilla, lilla jag.

Baaaaaaaaaaaaaah! "Till att börja med vill jag bara säga välkomna till mina nya läsare! I förrgår sköt besöksantalet i höjden, inte till antalet besökare egentligen men till antalet sidvisningar. Hoppas ni ska trivas." Skulle jag kunna skriva. Men istället skriver jag det här:

Det är svårt att ha blogg. Jag glömmer det allt som oftast (att det är svårt att ha blogg) men sista dagarnas ökning av sidvisningar tyder på att min lösenordsfunktion inte funkar. Bye bye privacy! Som tur är döljer sig inga hemligheter här, bara väldigt, väldigt personliga tankar. Och vad jag glömmer är att jag kan göra illa andra utan att veta om det. Det är mardrömsscenario för mig. Känsligaste tjejen i den här delen av världen fixar inte att göra andra ledsna. Det är det absolut värsta jag vet och vad jag vet händer det därför inte ofta. Men jag har fått mig några törnar genom åren p.g.a. bloggen och det var också därför jag var tvungen att lösenordsskydda min gamla blogg som sträcker sig ända till 2006.

Jag tänker inte på att min lycka kan vara någon annans olycka och att all min glädje kan sticka i ögonen på andra. Jag själv är nämligen inte sådan som person som inte kan glädjas med andra. Jag kan absolut känna avund eller till och med sorg men den stannar inom mig och jag låter den inte gå ut över människor som bara har det bra.

Det finns en person som jag älskat gränslöst sedan första gången jag såg honom. Han har genom åren hittat ny kärlek ett antal ggr och trots att det när jag var yngre stack till rejält så var min kärlek större än min avund eller svartsjuka på hans nya. Jag önskade och önskar honom fortfarande allt gott i världen även om det inte är tillsammans med mig. Det låter storsint, jag vet. Men älskar man någon på riktigt och inte blandar in äganderättskänslor så är det viktigaste att den personen är lycklig och mår bra.

I många år ville jag vara den som fick göra honom lycklig men med tiden förstod jag att det inte var verkligheten. Och då kunde jag välja mellan två saker: Att låta mitt hjärta brista till den gräns att det aldrig blir helt igen, eller att glädjas åt att han mår bra. Jag valde det senare och jag mår också bra av det idag. Han är värd det bästa och om inte jag kan ge honom det så vill jag att någon annan gör det.

Jag vet nämligen att jag alltid klarar mig. Jag är inte lika säker på andra.

Jag vet att det är snuskigt fluffigt och rosa här nu. Men till beräkningen vill jag att ni ska ha att jag också haft sorg. Att det rivit i mitt hjärta också. Att även jag somnat med panik och våta kinder. Andnöd. Inte ett par nätter, inte någon månad, otaliga nätter och timmar har sett ut så. Därför tycker jag att det borde får vara okej att skrika ut den lilla dosen av lycka som så sakteliga sipprar ut ur mig. Jag är inte ovärd det här.

Det är ett slag i magen att inte få visa sin sanning så som den är. Och tycker ni att det är för rosa här, blicka inte hit. Det som försigår i mitt lilla cyberspace är bara en enda liten människas liv. Och det råkar vara mitt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0