Energi.

Har inte sovit inatt. Fick sms av en förtvivlad själ som i sista timmen krossas av vetskapen att jag åker till Australien. Det blir så svårt. Jag vill badda och läka, trösta och säga: Det blir bra. Men för honom vet jag inte om det är sant.

Det var inte såhär jag hade tänkt mig. Det var så lätt allting. Enkelt. Fint.

Nu plötsligt slits hjärtan itu för att nya vägar korsats, för att hjärtan som inte känt varandra länge börjat slå för varandra och jag förstår inte logiken. En annan tjej hade gett blanka fan i om någon såras eller krackilerar. Men inte jag. Jag kan inte må bra om inte dominobrickorna faller åt rätt håll. Jag vill inte göra illa någon. Varken medvetet eller omedvetet.

Han känner sorg över min avresa, en annan männiksas känslor har jag ingen aning om. Bara vet att det inte blev som jag tänkt mig. Jag läser mina ord med andras ögon och vet att vad jag än skriver från nu, eller inte skriver så finns det människor det gör ont i. Jag kommer agera fel oavsett vad. Jag borde låtsas som ingenting men min energi tas av människor jag inte ens träffat.

Och mitt uppe i allt det så vill jag bara läka Honom. Klistra ihop det som varit han fram till nu. Det är inte lätt att känna sin egen lycka när andra drabbas så hårt. Det är frustrerande att vad jag gör och inte gör plötsligt får påtaglig betydelse. Från nu törs jag inte skriva mina ord.

Damon är så lugn. Jag vill smittas. Men vet ni? Jag är trots allt det här glad som fan. Studsade till jobbet idag utan sömn. Gullade med mina outstanding barn som gör mig lyckligast i världen varje dag. Ler mot allt och alla så mycket att jag kommer på mig själv med att nästan vara larvig. Alla vet inte varför jag åker men de önskar mig lycka till och att jag ska ha en underbar resa. Och vet ni? Det ska jag.

Jag kan bara vara jag. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Och hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte älskas utav alla. Jag måste bara lära mig att inte ta så hårt på andras irritation jäntemot mig.

Tänka på det fina. Att jag inte kan ta på mig andras olycka. Fick så jäkla fina ord av en förälder idag och det värmde så för ibland glömmer jag bort att jag faktiskt inte gör något fel. Att det är långt fler som uppskattar en som man är än tvärtom. Och det enda jag gjort är att jag råkat falla pladask för en kille jag råkade träffa en regnig kväll på Gotland. Och hur vore det om jag inte gav allt det jag vill av rädsla för att andra kanske skulle kunna skadas? Jag och Damon är inte bara jag. Vi är Jessica & Damon vilket betyder att vi är två som vill det här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0