Hur snäll får man vara innan man är för snäll?
Hej!
Ikväll har jag funderat över en sak. Det här med att vara snäll. Vad är det för en egenskap egentligen? Är den bra eller dålig? Fin eller tråkig? Tanken slog mig då jag var på väg att lämna jobbet. Upptäckte då att en pappa glömt sin jacka med hela kittet i. Kalender, plånbok, mobil, -allt. Jag valde att inte ta upp sakerna utan nöjde mig med att känna på fickorna. Förstod vilken pappa det var och ringde hem till familjen och erbjöd mig att gå förbi med jackan på hemvägen.
Efter det upptäckte jag att en liten pojke glömt sin snuttekudde. Då känns det i mitt hjärta och jag var tvungen att ringa ett samtal till den familjen också. Sa att jag kunde komma förbi med den. Så jag gick först till pojken med snuttekudden, sedan till pappan med jackan. Vart vill jag komma med detta då?
Jo, jag fattar att det kanske inte är helt normalt, att många nog hade resonerat som så att har de glömt så är det deras problem. Men för mig var det helt självklart att gå förbi med sakerna. Det gör mig absolut ingenting. Men så blir jag lite "rädd". Jag kommer på mig själv ganska ofta med att göra snälla saker som jag verkligen inte skulle behöva göra. T.ex. så fyller min chef jämnt imorgon. Vi ska ge henne en gemensam present på jobbet. Men:
Så känner jag att jag vill ge nåt litet bara ifrån mig, en liten sak att lägga på hennes skrivbord som en överraskning. Inget speciellt, bara nåt litet. För att hon ska tycka om att fylla år, för att det ska förgylla hennes dag lite extra. Att hon får en present av oss alla är liksom självklart och vi förväntas göra det. Då tappar det charmen tycker jag.
Nu till dilemmat. När jag gör snälla saker ibland så blir jag jättenojig och tänker att andra tror att jag gör det av inställsamhet. Smör för chefen liksom. Men det är verkligen inte så. Jag vill verkligen, verkligen göra henne glad. Jag vill bidra till en liten guldkant på hennes födelsedag. T.ex.
Jag vill alltid säga till de gulliga mammorna på jobbet hur mycket jag tycker om dem. Och jag vill säga att papporna är snygga i håret om jag tycker det. Jag vill lyssna till mamman som just blivit lämnad. Jag vill låta barnen låna hem favoritboken över natten. Men när blir det för mycket? Hur snäll är det okej att vara och när blir det för mycket? Hur länge är det trovärdigt?
Ikväll har jag funderat över en sak. Det här med att vara snäll. Vad är det för en egenskap egentligen? Är den bra eller dålig? Fin eller tråkig? Tanken slog mig då jag var på väg att lämna jobbet. Upptäckte då att en pappa glömt sin jacka med hela kittet i. Kalender, plånbok, mobil, -allt. Jag valde att inte ta upp sakerna utan nöjde mig med att känna på fickorna. Förstod vilken pappa det var och ringde hem till familjen och erbjöd mig att gå förbi med jackan på hemvägen.
Efter det upptäckte jag att en liten pojke glömt sin snuttekudde. Då känns det i mitt hjärta och jag var tvungen att ringa ett samtal till den familjen också. Sa att jag kunde komma förbi med den. Så jag gick först till pojken med snuttekudden, sedan till pappan med jackan. Vart vill jag komma med detta då?
Jo, jag fattar att det kanske inte är helt normalt, att många nog hade resonerat som så att har de glömt så är det deras problem. Men för mig var det helt självklart att gå förbi med sakerna. Det gör mig absolut ingenting. Men så blir jag lite "rädd". Jag kommer på mig själv ganska ofta med att göra snälla saker som jag verkligen inte skulle behöva göra. T.ex. så fyller min chef jämnt imorgon. Vi ska ge henne en gemensam present på jobbet. Men:
Så känner jag att jag vill ge nåt litet bara ifrån mig, en liten sak att lägga på hennes skrivbord som en överraskning. Inget speciellt, bara nåt litet. För att hon ska tycka om att fylla år, för att det ska förgylla hennes dag lite extra. Att hon får en present av oss alla är liksom självklart och vi förväntas göra det. Då tappar det charmen tycker jag.
Nu till dilemmat. När jag gör snälla saker ibland så blir jag jättenojig och tänker att andra tror att jag gör det av inställsamhet. Smör för chefen liksom. Men det är verkligen inte så. Jag vill verkligen, verkligen göra henne glad. Jag vill bidra till en liten guldkant på hennes födelsedag. T.ex.
Jag vill alltid säga till de gulliga mammorna på jobbet hur mycket jag tycker om dem. Och jag vill säga att papporna är snygga i håret om jag tycker det. Jag vill lyssna till mamman som just blivit lämnad. Jag vill låta barnen låna hem favoritboken över natten. Men när blir det för mycket? Hur snäll är det okej att vara och när blir det för mycket? Hur länge är det trovärdigt?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kör på i denna egotid. Du kan inte vara för snäll.
Trackback
