Luppans

Det är inte lätta beats i mitt hjärta dessa dagar. Och det tycks bara bli värre. Hade det varit ett par år sedan hade jag inte lämnat sängen, for real. Men med åren och åldern som kommer därtill vet jag att det kan bli bättre om man försöker.

Redan när jag vaknade var jag ledsen, av förklarliga skäl, senare tog jag illa upp inför en grej jag så länge sett fram emot och jag kunde liksom inte behärska mig. Körde en riktig hårding, en sådan där handling som man ofta ångrar i efterhand och ställde in det hela. För många i min omgivning just nu tolkar mig på så hemska sätt som jag inte kan indentifiera mig med, om jag inte anstränger mig rejält och jag kan liksom inte ta det när jag redan är på botten av botten.

Sådana här stunder är det som att jag känner att jag inte är värd mer. I de flesta fall kan man ju styra i alla fall något över sina reaktioner. Men det är som att min kropp är sprängfylld av tårar och vickar man det lilla på mig så rullar de över kanten. Det är som att min hjärna är inställd på att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur jag är, jag kommer i alla fall reagera med tungt bröst och tårar.

På cupen gör jag andra pissed off och framstår som nån som tror att hon är en jävla prinsessa och ska behandlas därefter. Jag säger som lilla Wilma en lillasyster i Martins hockeylag: Jag är ingen jävla prinsessa!

Träffade Alexs fina mamma i stan och "smakade på Sthlm." Sedan grattade jag farmor som fyller år och nu är jag hemma igen.