Luppans

Igår den 10:e juni var det sex år sedan jag tog studenten. Många tankar kom till mig. Tankar om gymnasiet. Om tiden som tonåring och allt det där.

Jag minns dagen jag skulle börja gymnasiet tydligt. Jag minns till och med vad jag hade på mig. Ett par ljusblå, riktigt urtvättade jeans med en liten brun skinndetalj på ena bakfickan och en vit singoallainspirerad, kortärmad tröja med åtsnörade ärmslut så att det liknade "volanger". Jag var brun som få trots att jag bara varit i Sverige hela sommaren, det blev lätt så i vår lilla sommarstad. Runt halsen hade jag ett svart läderhalsband med fjäder.

Jag hade kommit in som reserv på skolan, men var ändå sjukt stolt över att ha kommit in på en skola med så höga antagningspoäng. Dessutom tillhörde jag inte Stockholms kommun vilket försvårade chanserna ytterligare. Men jag kom in.

Första året i gymnasiet var precis sådär ljuvt som man drömmer om att det ska vara innan och sedan tänker tillbaka på att det var. Jag skojade mig igenom dagarna, skrattade och njöt av allt det nya. Samtidigt bar jag på en saknad efter mitt ex som jag inte längre var tillsammans med efter skolavslutningen i nian. Jag dövade smärtan med uppmärksamhet och nya vänner.

I slutet av ettan bjöds jag på sann tonårskärlek som varade ett halvår, förhållandet ett år. Han var allt, skolan var mer en kul grej. Det är här minnet sviker en del. Jag slukades av det ljuva och gjorde okej ifrån mig. I efterhand kan jag se att den kärleken var det enda positiva under gymnasietåren, men bara där och då. Att bo tio mil ifrån skolan gjorde sitt, att göra slut med sin bästis i det tysta satte sina spår. Jag hade människor omkring mig men inuti var jag bara ensam. 

Idag är jag arg för att jag inte pluggade mer. Jag kunde så mycket bättre. Är det något jag alltid varit bra på så är det att gå i skolan. Jag gillar att lära mig, jag är en av få som helt och fullt står för att jag gillar att bli klappad på axeln, som älskar att bli kallad duktig och som inte vill vara utan kunskap om det mesta. Det kan vara vad som helst, blomsorter eller juridik, -jag vill veta!

Men igår kom de stora, lite svåra tankarna till mig. Jag är inte sams med det som var. Alla älskade sin student. Det skulle vara ljuvt, somrigt, befriande och lyckligt! Många tycker nog att det var så. Inte jag. Inte jag.

Jag var arg på världen, på människor i min egen ålder som jag inte tyckte förstod vad livet handlade om. Jag var en sjukt liten tjej men med såå stor potential och tankar stora likt Sokrates, men jag visste inte vad jag skulle göra av det. Jag charmades inte av någon champagnefrukost eller studentlunch. Jag hade ont i magen sekunderna innan utspringet. Men samtidigt var det nära till självständigheten. Resan med flaket runt stan skulle ju upplevas och jag försökte finna min plats i sammanhanget, försökte se minuterna med andras ögon.

Jag kunde se att det var en häftig händelse, jag såg att det var sann lycka i ögonen under studentmössorna, men bortom det var jag bara osäker. Osäker på vem jag skulle bli, vem jag redan var. Jag förstod att man är alltid någon, hur grå och betydelselös man än känner sig så är man någon i alla fall.

Jag ville vara som dem. Jag ville känna det de kände, men jag kunde inte. Inte en chans. Jag kom hem och människor genom mitt liv väntade på mig med blommor och presenter och jag agerade student. Man har bara en gång på sig, en dag, sedan aldrig mer.

Och idag, sex år senare är jag fortfarande arg på det som var och jag vet att det är dags att göra upp, att låta det som var vara, det går inte att ändra något.

Jag kan önska att jag fick ge mig själv en kram på studentdagen och säga att det blir bättre. Jag vet inte om det skulle vara sanning men en sak vet jag, att det blir annorlunda. Livet blir annorlunda hela tiden och du kan bara följa med. Låta saker ske. Låta faser komma och gå. Ilska och sorg, kärlek och välbehag.

Det går inte alltid att styra över det som blir. Men det går att sätta punkt och vända blad. Låta det som var vila. Det kommer inte igen och det hjälper inte att vara arg. Fula ting och svåra tider har också sin charm. Men det ser man först på lite avstånd från tinget eller tiden som var. Och jag tror, jag tror att jag har gjort upp med det som var förr.