Luppans

Hey kära!

Uppdateringen är låg men det betyder bara en sak. Jag har det för bra. Det har inte funnits tid till att berätta. Jag tappar begreppet om tid och rum, glömmer dagarna och har slutat räkna timmar. Mer här och nu blir det inte. Jag har glömt mitt liv hemma, det finns i en ask och jag vet att det är där. Mitt överjag vet men själv har jag ställt den asken inunder sängen i väntan på att ta fram den igen. Jag behöver den inte nu.

Jag har för första gången i mitt liv börjat leva mitt liv med mig själv, men med en underbar kille vid min sida. Jag tillåter mig att känna känslolivets alla spektran. Det är vad det är och inga känslor får vara fel eller oönskade. Jag är här i stunden och jag låter mig känna igen.

Varje litet steg med den här killen är på samma gång så stort, så stort. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, både fint och svårt. Han är så annorlunda mot allt jag tidigare rört vid. Och det är på gott och ont. Det är svårt att inte väga in eller tro att ett agerande man inte tidigare mött skulle kunna vara antingen rätt, eller fel. Det är svårt att inte analysera när man tycker om någon. Det är svårt att lämna ett sjuårigt förhållande och gå in i ett annat och verkligen inse att det är en ny människa man har i sin hand med ett annat känsloliv, en annan världsbild och ett annat sätt att uttrycka känslor. Det är skillnad att vara 25 och 17.

Då jag glömt dagarna vet jag inte när vi for iväg för en lång roadtrip längst med kusten, men jag vet i stora och mindre och tätare drag vad vi gjort senaste veckan. Vi har inte ätit en nyttig bit mat. Vi har knappt sett solen, vi har svettats i regnig hetta. Vi har jobbat för Diabetes Queensland. Vi har kommit närmare varandra. Vi har bråkat. Men det är knappt värt att nämnas om det inte vore för det fina som kommer ur det. Så smått gnabb om olika önskningar och sätt att se på kärlek kan komma att bli något så stort då det slutar med en varm hand i sin och torkade tårar.

Vi har promenerat på stranden. Busat. Skrattat. Legat tätt ihop och sagt små ord om framtiden. Öppnat dörren litegrann. Och ännu, efter en massa veckor i varandras medvetande så känns det så nytt. Det både skrämmer och charmar.

Vi har varit spontana dagarna i ända. Stannat där vi vill stanna. Jag har sett hela Queenslands bensinmacksutbud, sett solen gå ner genom en minitrucks vindruta. Jag har funderat äver vad som är viktigt, vad jag vill, hur jag ska kunna läka andras hjärtan när det inte går. Hur jag ska bli en bättre människa. Hur jag ska få andra att förstå min välvilja. Förstå mig på konsten att vara snäll och mjuk utan att bli överkörd. Funderat på vad som är "det rätta". När blir ett göromål en uppoffring och när väljer man att se det som ett egenhändigt val? Finns det uppoffringar i kärlek? Kan man ge för mycket? Hur släpper man på känslorna? När vågar man öppna sitt hjärta igen? Hur kan man lita på en annan människa?

Jag mår så bra. Och jag vill fortsätta med det. Men jag tänker hela tiden på hur andra påverkas av min lycka. Om den är så betydelsfull för andra. Jag tror att alla människor är värda det absolut bästa. Alltid. Det finns ingen som förtjänar en annan människa mer eller mindre. Inte i min värld. Men det betyder inte att det inte kan göra ont att se på en annans lycka man så gärna själv vill ha. Och även om jag vet att jag är oförmögen att läka, så har jag så svårt att acceptera det.

Jag vill berätta för världen hur jag känner, hur jag tänker, vad jag ser när jag tittar på Damon. Men jag vet att det är för privat. Det är bara det att privat för mig existerar inte. Jag tycker självklart att alla har rätt till ett privatliv, även jag. Men jag vill att människor, jag och andra, ska vara så trygga i den verklighet vi än lever i att vi inte behöver gömma oss bakom osagda, oskrivna, outtalade ord. Jag vet att varje ord jag skriver har betydelse även om jag inte själv kan förstå det. Jag visar en pluttedel av mitt liv offentligt, samtidigt som den lilla pluttedelen kan ta enorm plats.

Jag vill berätta för min familj och mina vänner som vet hur sårbar och nedtrampad jag har känt mig under så oförståeligt lång tid att jag är glad igen. Att jag kan titta i min backspegel och le åt det som varit. På riktigt. Jag vill kunna säga att jag älskar människor jag mött som betytt mycket. Att de fortfarande har sin plats. Jag vill tala om för mina få vänner och min familj att jag känner spänning och kärlek när jag tittar på min Damon. Jag víll ha rätt till det. Jag vill inte bevisa något för någon. Jag vill bara låta er ta del av min lycka. FÖr den värmer mig och jag vet att den värmer er också.

Det var allt för nu. Nedan kommer lite (ganska många, hehe) bilder och lite text. Vi hörs!


Jobbet vi utförde var att köra en liten truck fylld med cut outs från Brisbane till Innisfail. En trip på 22 timmar enkel resa..

Detta för att sprida kunskap om diabetes som är ett stort problem här i Australien. Inte undra på säger jag med den terribla mat som erbjuds längst med vägarna.

Michele hade jättetrevliga kollegor och jag har fått öva på min engelska.

En i gänget blev jag med grön Diabetes Queensland t-shirt.

Vi övernattade ännu en gång i Mission beach och tog en promenad på stranden.


Gott om fynd i sanden.


Jag älskar den här bilden, ser han inte härlig ut?

Balans!


Vi låg i "divanen" ute på balkongen och kopplade av.




Vi stannade vid en jäätefin plats mitt i ingenstans.


Ringarna på vattnet är från en stor skäldpadda som jag inte hann fota =)


Har ni sett så vackert?


Ljummet men ändå svalkande.


En liten ödlis!

Vi åkte högt upp länsgt en ringlande väg och det var helt vansinnigt brant. Man såg huuur långt som helst.


På hemvägen hade Damon ordnat boende i Airlie beach. Det var helt sjukt fint och som gräde på moset satt en exakt likadan katt som Chalie på trappen. Damon var mindre nöjd. Jag var mer nöjd.


Lite mer fit än Chalire men annars på pricken lika!


Det där sovrummet var helt makalöst och utsikten oslagbar. Högt uppe nästan i bergen kändes det som för det var så branta backar ner till själva Airlie beach.


Utsikt från sovrummet.




På morgonen tog vi en promenad innan frukost.


Regnet förföljde oss under hela resan.






Lilla balkongen.


Frukost.


Mumsigt och nyttigt.. Mnjaa, skärpning efter jul.


På vägen hem blev det pizza i bilen. Gottigt!