Njuta.
Ibland blir det så att när allt känns som värst, det är då man verkligen lär sig njuta. Då blir varje liten positiv sak värd en förmögenhet. Det är då saker man förut inte känt av börjar kännas igen. Plötsligt kan morgonjuicen smaka sådär särskilt gott och vinden i håret fläktar sådär att man blir medveten om den. Att ligga kvar i sängen känns lyxigt och att träffa en vän är mysigare än annars.
Så känns det för mig. Igår åkte jag hela vägen till Jonna och lill-Stina. Jag tyckte om att åka pendeltåg och jag tyckte om att göra av med pengar på ett av de "lokala fiken". Jag tyckte om att titta på gymnastikskor som inte var till mig och att hinna ta in varje egentligen inte så viktiga intryck. De blev liksom viktiga. Jag tyckte om att prata om ingenting och jag kände ingen stress hem.
Ändå tog jag pendeln till Åsas moped och vidare till mamma efter att ha handlat lite till drinkbordet (egentligen internskämt efter att ha sett Ove Sundberg på midsommar.) Vi grillade och satt kvar länge på altanen i den ljumma kvällen. Sedan gick vi in och kröp upp i sofforna där vi slog på Sunes sommar.
Joel ville ringa men mitt batteri lös rött. Senare hittade mamma en laddare men det kändes försent att ringa tillbaka då. Hade sms:at med Damon fram och tillbaka under kvällen likt tidigare kvällar senaste veckan. Mamma undrade om jag inte skulle ringa honom istället. ALDRIG, svarade jag.. Jag vill inte prata engelska med en australiensare som jag bara träffat en gång i bilen på Gotland. Oh no! Dessutom hade jag inte batteri hävdade jag. Det var då mamma fixade fram laddaren, men nej, inga samtal skulle ringas och särskilt inte till Damon.
Ungeför fyra minuter senare ringer det ändå där i soffan och på displayen står det Damon ringer, ironi på sin rätta nivå. Jag blev så ställd att jag inte hann svara. Men vågade iväg ett sms med orden: Do you want me to call you back? -Sure.
Läskigt må ni tro. Jag har inte pratat engelska mer än min hemmagjorda arabengelska sedan jag slutade skolan 2005 och knappt då heller för jag vågade inte. Jag var grym på engelska ända upp i högstadiet men sedan trädde jag in i nån o-charmig blyg roll och vägrade prata engelska annat än när jag var ordentligt tvungen!
Det var hur mysigt som helst i alla fall. Riktigt rar kille. Var glatt nervös hela tiden. Sjukt länge sedan jag kände så. Med A var jag aldrig nervös. Aldrig. Jo i början såklart men vi var ju tillsammans i nästan 7 år så mot slutet kan jag inte säga att jag varit det minsta nervös med honom. Den här/Den där känslan var så länge sedan jag kände att jag knappt minns hur det känns att vara glatt nervös.
Samtalet med Damon tar ju inte bort någon sorg egentligen men det tillförde riktig glädje och det här andra jag går och bär på kändes liite längre bort för en stund.
Sov över hos mamma och vaknade till ett gulligt sms från Damon. Sådana borde alla få då och då. Det är mysigt!
Hade efter lite mobilladdning under natten batteri igen så jag ringde min nyfunne vän Joel. Lugnet själv. En heltigenom god människa tror jag. Jag gillar att samla på sådana. Han skulle bo lite närmare så kunde vi bygga upp en riktig vänskap.
Ok, det räcker nu, så ni orkar läsa. Vi tog i alla fall en tur med båten idag, heeelt underbart. Första gången för mig i år. Och jag kände vinden i håret. =)
Så känns det för mig. Igår åkte jag hela vägen till Jonna och lill-Stina. Jag tyckte om att åka pendeltåg och jag tyckte om att göra av med pengar på ett av de "lokala fiken". Jag tyckte om att titta på gymnastikskor som inte var till mig och att hinna ta in varje egentligen inte så viktiga intryck. De blev liksom viktiga. Jag tyckte om att prata om ingenting och jag kände ingen stress hem.
Ändå tog jag pendeln till Åsas moped och vidare till mamma efter att ha handlat lite till drinkbordet (egentligen internskämt efter att ha sett Ove Sundberg på midsommar.) Vi grillade och satt kvar länge på altanen i den ljumma kvällen. Sedan gick vi in och kröp upp i sofforna där vi slog på Sunes sommar.
Joel ville ringa men mitt batteri lös rött. Senare hittade mamma en laddare men det kändes försent att ringa tillbaka då. Hade sms:at med Damon fram och tillbaka under kvällen likt tidigare kvällar senaste veckan. Mamma undrade om jag inte skulle ringa honom istället. ALDRIG, svarade jag.. Jag vill inte prata engelska med en australiensare som jag bara träffat en gång i bilen på Gotland. Oh no! Dessutom hade jag inte batteri hävdade jag. Det var då mamma fixade fram laddaren, men nej, inga samtal skulle ringas och särskilt inte till Damon.
Ungeför fyra minuter senare ringer det ändå där i soffan och på displayen står det Damon ringer, ironi på sin rätta nivå. Jag blev så ställd att jag inte hann svara. Men vågade iväg ett sms med orden: Do you want me to call you back? -Sure.
Läskigt må ni tro. Jag har inte pratat engelska mer än min hemmagjorda arabengelska sedan jag slutade skolan 2005 och knappt då heller för jag vågade inte. Jag var grym på engelska ända upp i högstadiet men sedan trädde jag in i nån o-charmig blyg roll och vägrade prata engelska annat än när jag var ordentligt tvungen!
Det var hur mysigt som helst i alla fall. Riktigt rar kille. Var glatt nervös hela tiden. Sjukt länge sedan jag kände så. Med A var jag aldrig nervös. Aldrig. Jo i början såklart men vi var ju tillsammans i nästan 7 år så mot slutet kan jag inte säga att jag varit det minsta nervös med honom. Den här/Den där känslan var så länge sedan jag kände att jag knappt minns hur det känns att vara glatt nervös.
Samtalet med Damon tar ju inte bort någon sorg egentligen men det tillförde riktig glädje och det här andra jag går och bär på kändes liite längre bort för en stund.
Sov över hos mamma och vaknade till ett gulligt sms från Damon. Sådana borde alla få då och då. Det är mysigt!
Hade efter lite mobilladdning under natten batteri igen så jag ringde min nyfunne vän Joel. Lugnet själv. En heltigenom god människa tror jag. Jag gillar att samla på sådana. Han skulle bo lite närmare så kunde vi bygga upp en riktig vänskap.
Ok, det räcker nu, så ni orkar läsa. Vi tog i alla fall en tur med båten idag, heeelt underbart. Första gången för mig i år. Och jag kände vinden i håret. =)
Kommentarer
Postat av: camilla
Härligt med en båttur! Det är något som jag saknar som inte blivit av denna sommar. Tack för din kommentar om huset, vad glad jag blir!
Postat av: Jennica
Gillar verkligen det du skriver om att stanna upp och se det positiva och fina i även de minsta saker. Jag försöker verkligen att göra det. Att stanna upp, ta in känslan man har i just det ögonblicket och spara det för att ta fram när man behöver det. Det behöver inte vara något speciellt, bara något litet som man själv tycker om.
Kram!
Trackback
